Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Midsommarafton – en underbart ledig dag, om än full av bestyr. Man ska samla blommor, binda kransar, snoppa jordgubbar, skrubba potatis, resa midsommarstången och dansa ”Små grodorna”. Allt rännande gör en törstig, och eftersom många av oss sedan äter sill blir törsten ännu större. På åtskilliga håll intas det alltså en snaps eller två. I folkhälsans namn vill jag understryka att ingen behöver dricka alkohol – man kan gärna ta vatten i snapsglaset – men att alla måste sjunga. När ni läser detta ligger möjligen en liten flaska Östgöta Sädes redo i skribentens kyl, men det är oväsentligt. Vi ska tala om sång, och i all synnerhet om snapsvisor.
Så är det nämligen: Vin kan man dricka i tystnad och enslighet, och vinvisor är trevliga men ingen nödvändighet. Att tigande dricka brännvin är däremot en styggelse. Den tondöve må tiga när familjen samlas vid Allsång på Skansen, men i fråga om snapsvisor gäller samma regel som för psalmer. Herran Gud torde inte fästa sig vid hur skönt vår hyllning klingar, ty den ärliga hängivenheten vilar i hjärtat. Samma sak gäller hans hedniske broder, Bacchus eller Dionysos, som gränsle på sin tunna nickar nådigt åt människans tafatta försök att sjunga hans lov.