Jag kommer ihåg filmen ”The Milagro Beanfield War” från 1988. En banal och småmysig historia om ett lokalsamhälle i New Mexiko, som står upp mot ett storföretag som vill köpa upp och exploatera deras mark. Jag minns inte så mycket av själva handlingen eller karaktärerna, utan mer den omvälvande och hoppfulla känslan av att de små tillsammans ibland kan besegra de stora. ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, typ. ”Sörj inte. Organisera er” som Joe Hill sägs ha sagt innan han avrättades.
Jag gick och röstade på valdagen. Det är fint, högtidligt och viktigt att få avge sin röst. Också efter en valrörelse som präglats av ”skylla på dom andra-tjafs” utan egna visioner och ideologisk tydlighet. Det enda som väl varit ideologiskt tydligt är den öppna rasismen i diverse sociala medier. Rasismen har slutat vara subtil och har fått någon slags uppblåst självförtroende och skjuts på nätet, med utländska botar och automatiserade påverkanskampanjer som stöd.
I Borlänge gick svensk-somalier samman och personkryssade fram Mohamed Ali. Som den gamle boxaren. Det finns frågetecken kring det där och de demokratiska institutionerna behöver reda ut och stå fasta mot eventuellt ”valfusk”, även om ”otillåten valpåverkan” kanske är ett mer relevant uttryck för just den här saken. På rasisternas tangentbord finns däremot inga frågetecken, utan bara stora bokstäver om klaner, valboskap, islamisering, främmande kultur, innan ens den pågående utredningen landat i någon slags beskrivning av vad som faktiskt hänt. Den politiska debatten i Sverige har blivit trumpifierad. Markus Allard skriker i Örebro, journalister och media kallas ”klägg” och jag undrar om rasisthögern på nätet är på väg att skapa någon slags svensk ”stop the steal-rörelse”. Att valet är riggat, att somalier och muslimer inte borde få rösta och att vissa medborgare är mindre värda än andra. Nästan som att de rasistiska reaktionerna på nätet är förkryssade på något sätt.
Jag tänker på Milagro. Det finns något vackert och hoppfullt när ett lokalsamhälle mobiliseras, kommer samman och gör skillnad. Kanske är det just det som hänt i Borlänge. Kanske har det inte gått rätt till. Vi får avvakta och se. Ibland är det klokast.
I höst fyller Carl Johans kyrka 200 år. Vi framför ett nykomponerat verk i november. Migratio Dei. Det betyder ”Migrationens Gud” och handlar som teologiskt begrepp om att Gud finns i rörelsen, i människors uppbrott och att vi kan känna igen Kristus i flyktingen och migranten. I texterna knyter vi samman de svenska emigranter som lämnade Göteborgs hamn i början av förra seklet och de somalier som lämnade inbördeskriget där för att, precis som svenskarna, hitta en ny plats i Minnesota, USA. Svenskbygd. Land of the brave and free / i en tid när vi var migranter. … Land of the brave and free / of Somali / i en tid när vi är “smuts och sopor”.
Innan valet skrev jag en artikel i Supporterklubben Änglarnas tidning ”Blått&Vitt” om IFK Göteborgs försök att bli ”hela stadens lag”. Då fick jag träffa Safa. Hon är en ung tjej och livfull hijabi från Hammarkullen, på olika sätt startat och engagerat sig i olika fritidsaktiviteter för områdets unga. Safa fick i år ett ledarskapspris av kungen och hon sa själv att hon fick Hans Majestät att skratta. Safa är ett exempel på hur människor i lokalsamhället gör skillnad och på olika sätt gör vårt gemensamma samhälle bättre.
Vi har ett val. Alla har en röst. Punkt. Utropstecken.