Enligt Svenska akademins ordbok finns uttrycket ”kulturtant” belagt sedan 1942 och är idag ett vardagligt uttryck i betydelsen ”kvinna som gärna ägnar sig åt kulturupplevelser”. Kulturtanten är också ämnet för kulturjournalisten Lisa Bodas bok ”Dom kallar oss kulturtanter – om kvinnorna som bär kulturen” där författaren genom intervjuer, statistik och egna reflektioner utforskar ett kulturtantsland vars geografi saknar såväl fasta gränser som lättdetekterad befolkning och topografi.
Ett centrum i Bodas framställning är Elin Wägners by Berg i Småland och de kvinnor som där skapat ett både myllrande och vällevande kulturliv. Men långtifrån bara. Hon går också på teatersamtal i huvudstaden, intervjuar kulturtantshusdesignern Gudrun Sjödén, blickar bakåt i historien, söker kulturtanter i litteraturen och funderar över kulturtantsmän.
Här och var antyds också – och kanske kunde det fått bli ett eget kapitel? – att det finns en potentiell ensamhet hos kulturtanterna, eller åtminstone hos vissa kulturtanter, som hanteras med en föreställning eller genom att sitta tillsammans med väninnor och tala om en gemensam läsupplevelse. Eller bara genom att sy och sticka.
Möjligen är ordet också granne med uttryck som batikhäxa och kulturkofta.
Undersökningen börjar dock med själva ordet: kulturtant, denna i förstone måhända lite rara sammansättning av tant och kultur. Snabbt konstaterar författaren att ordet nog inte bara är rart, utan också laddat med föreställningar – om kön, om ålder, om klass och om gråsprängda pagefrisyrer, färgknalliga kläder och markerade glasögon. Möjligen är ordet också granne med uttryck som batikhäxa och kulturkofta.
En kategori som kulturtanten inte kontrasteras mot är kulturknutten. Det är lite synd. Skillnaden mellan en kulturtant och en kulturknutte – båda nedsättande ord för människor med stort kulturintresse – säger en del både om kön och status. Kulturknutten, typiskt nog nämnd i både tidningen Proletären och Flamman när jag söker på uttrycket i mediearkivet, är någon som gör sig lite märkvärdig. Att beskriva någon som en kulturknutte är att anklaga den för att vara pretto.
Kulturtanten är något annat. Inte lika hotfull, snarare tvärtom, en social typ med viss bildning och vissa kläder och vanor. Men det finns också något milt förminskande i ordet.
En kulturtant är storkonsument av kultur men saknar egen auktoritet, hon är inte kritiker eller kulturskapare, utan stereotypen gör henne till publik och konsument. Och ganska gammal. Dessutom är hon, sjukt nog med tanke på hennes intresse och engagemang, ibland ett problem för själva kulturen. Teaterchefer suckar inför hennes påstridighet eller mängd. Och lite, men inte särskilt mycket, hårdraget kan man nog säga att kulturskapare inte skapar för kulturtanter. De vill nå en annan, nyare publik än denna sin trogna kärna – gärna yngre, måhända lite mer spännande.
Det finns progressiva kulturtanter och det finns konservativa.
Det blir tydligt under läsningen av Bodas bok vilken märklig schablon kulturtantsordet skapar. I själva verket – bortsett från kön och ålder (och även där hittar Boda undantag, i form av både kulturtantsmän och unga kulturtanter), handlar det långtifrån om en homogen grupp. Det finns progressiva kulturtanter och det finns konservativa. Det finns i huvudstaden likväl som i den mest avlägsna byhålan kulturtanter som driver kultur i alla de former – bokklubbar, körer, textilföreningar, kulturcentrum, studiecirklar, gästscener, filmstudios, föreläsningsserier, bokdagar, konstutställningar, och det finns kulturtanter (ibland samma) som besöker alla dessa arrangemang – och fler därtill.
Boda konstaterar att kulturtanter inte brukar ses som en subkultur, och anar att det beror på att de knappast organiserar sig med utgångspunkt i någon sorts kulturtantsidentitet. Det är snarare omvärlden som klumpar ihop dem till en grupp – ibland för att sedan, som i en flashbacktråd Boda citerar, göra ned dem med stöd i ”den vanliga cocktailen av invandrarfientlighet, islamofobi, antifeminism och transfobi.”
”Dom kallar oss kulturtanter” är en sorts lovsång till just det och till kulturtanternas betydelse för kulturen.
En mening i slutet av boken griper mig djupt. Boda frågar varför kulturtanterna sitter kvar trots att kulturen verkar så ointresserad av att se dem och än mer av att skildra dem och berätta deras berättelser. Svaret är i all sin enkelhet en underbar kärleksförklaring till både kulturtanterna och konsten, det konst kan vara, och en ack så viktig påminnelse om just det: ”Det beror på att de är genuint intresserade av annat än sig själva. Dessutom har de fantasi nog att spegla sina egna erfarenheter i andra människors omständigheter.”
”Dom kallar oss kulturtanter” är en sorts lovsång till just det och till kulturtanternas betydelse för kulturen. Den innehåller dessutom en gnutta hopp. Det är kanske inte så enkelt som att kulturtanter som grupp vittnar om ett slags kulturintressets och kulturpublikens sista dödsryckningar. Det kanske tvärtom är så att gruppen kulturtanter, dessa sextioplussare som utgör en majoritet av så många – ja faktiskt i princip alla! – kulturpubliker, verkar fyllas på underifrån.
I så fall handlar det inte om en sakta utdöende grupp, utan snarare om att vid en viss punkt i livet får människor, och då särskilt kvinnor, tid för kultur. Och använder den.