Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Rubber soul” innehar en speciell position i The Beatles-diskografin. Inklämd mellan ”Help!”, släppt bara fem månader tidigare, och ”Revolver”, som skulle komma åtta månader efter, utgör den en sorts övergång till den musikaliskt mer experimentella och textmässigt mer komplexa Beatles-fas som 1965 stod för dörren. Och som nådde sin kreativa höjd med det vita albumet (även om det är ”Sgt Pepper” som är mästerverket).
Få, eller ingen, listar väl ”Rubber soul” som det bästa Beatles-albumet. Visst är det härlig 60-talspop med underbar stämsång. Och visst var det nyskapande och inflytelserikt på sin tid. Men av de 14 spåren är det väl egentligen bara John Lennons ballader som har den där tidlösa guldkanten man förknippar med gruppen.
Om albumet är värt ännu en nördig boxutgåva kan alltså diskuteras. Det ironiska är att den potentiella mottagaren av den fysiska boxen redan har albumet i sin ägo. Kanske både originalet på vinyl och någon eller några av de utgåvor som mastrats och mixats på nytt. Den super deluxe-version – med fem lp, en singel och en bok – som den här texten grundar sig på samlar en ny stereomix av Giles Martin och Sam Okell, den ursprungliga mono-mixen, USA-utgåvan (jänkarna envisades ju med delvis andra låtar och annan låtordning) och en dubbel-lp med demos, alternativtagningar och snicksnack i Abbey Road-studion.
Arkivfynden är i jämförelse med övriga boxar fåtaliga. Även om det går att hitta kul grejer också här. Som tagning två av ”Norwegian wood”; underbart flummig med George Harrisons dubblerade sitar och Ringo Starrs trummor (bastrumma och cymbal) som förstärkare av den tidiga psykedelia som präglar John Lennons mysiga men lite poänglösa berättelse. Den första tagningen av ”Michelle” (utan Paul McCartneys inpass på bas) påminner om vilken charmig liten frankofil sång det faktiskt är.
Den tidigare outgivna Lennon-låten ”Little girl” är dock inte mer än en gullig bagatell, framsjungen till akustisk gitarr. Nu återstår bara att vänta på den enda kvarvarande outgivna inspelningen från arkivet: den kvartslånga avantgardistiska improvisationen ”Carnival of light”. Inspelad 1967 och beskriven av Giles Martin som ”oljud” men alldeles säkert fantastisk. När den kommer, om den ens gör det, står skrivet i stjärnorna.
Beatles-forskaren Kevin Howletts texter i den medföljande boken är långrandiga men läsvärda. Fyllda av inspelningstekniska noteringar och mer eller mindre kul kuriosa (även om jag hellre återvänder till Ian McDonalds standardverk från 1994, ”Revolution in the head”). Man påminns om den hårda press som Beatles-medlemmarna ständigt levde med. 13 album från 1963 till 1970, och en förväntan från omvärlden på ständig utveckling, ledde fram till den antagligen oundvikliga splittringen av gruppen.
Beatles-nörden vill förstås ha ”Rubber soul”-boxen i sin skivhylla. Men nog har de föregående varit både innehållsrikare och snyggare förpackade. Särskilt den som ägnats det vita albumet, formgiven helt i linje med den brittiska popkonstnären Richard Hamiltons minimalistiska omslag från 1968.
Läs även