Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I ljuset av AI-revolutionen talas det alltmer om behovet av bildning. Svenska Akademiens ordbok definierar ordet som ”mångsidiga, och för livet värdefulla, kunskaper, särsk. humanistiska”. Handelshögskolan i Stockholm har till exempel satsat på samtidskonst och skönlitteratur, och för att få en civilingenjörsexamen från Chalmers i Göteborg måste man läsa minst en kurs om människa, teknik och samhälle där man läser filosofi eller samhällsvetenskapliga tänkare.
Det är utmärkta initiativ. Den som läser företagsekonomi har säkerligen stor nytta av att tänka åtminstone lite grann på den sociala konstruktionen av pengar, och den blivande civilingenjören får gärna fundera på de samhälleliga konsekvenserna av tekniska framsteg.
Men det finns ett stort och bortglömt bildningsproblem. Jag talar om humanisters och samhällsvetares ofta chockerande små kunskaper i naturvetenskap och teknik.
Jag har hört personer med både doktorsgrad och professorstitlar i samhällsvetenskapliga ämnen kokettera med att de inte känner till de mest grundläggande fakta om rymden, att de aldrig funderat på hur en cykel egentligen fungerar och svävat på målet om huruvida det var dinosaurier eller drakar som brukade vandra runt på jorden.
Måhända är det lite elakt att dra stora växlar på några kommentarer kring lunchbordet. Men jag tror att det är ett symtom på att det inte anses tillhöra allmänbildningen att känna till grundläggande naturvetenskapliga principer eller ha ett hum om hur teknik som är central för samhället fungerar. Det tycker jag att det borde göra, av två anledningar.
Naturvetenskapens historia lär oss vilka intellektuella stordåd människor är kapabla till.
För det första drivs samhälleliga förändringar ofta av tekniska framsteg. Tänk på plogen, krutet, förbränningsmotorn, radion, atombomben, internet eller den artificiella intelligensen. Var och en av dessa uppfinningar skakade om (eller kommer att skaka om) ekonomin, politiken och våra sociala relationer. Kunskap om teknikens mekanismer ökar förståelsen för dess konsekvenser.
För det andra lär oss naturvetenskapens historia vilka intellektuella stordåd människor är kapabla till. I diskussioner med naturvetare vill samhällsvetare och humanister gärna påpeka att samhället faktiskt är väldigt komplicerat och att mänskligt beteende inte är lagbundet. Sant, absolut, men det är ändå inte en ursäkt för låga vetenskapliga ambitioner.
Även översiktliga beskrivningar av evolutionsteorins utveckling, den kvantmekaniska revolutionen eller Alan Turings idéer om den universella maskinen gör det uppenbart att det mänskliga tänkandet inte har några begränsningar. Människor har gång på gång tagit sig an ofattbart krångliga problem och faktiskt lyckats knäcka dem. Och går det att lista ut vad som händer inuti en atom eller beskriva rumtidens krökning, ska det väl inte vara omöjligt att förstå hur demokratin ska bevaras eller hur klimatförändringarna ska bromsas.
Den som vill hantera en värld i snabb förändring, ingenjör som samhällsvetare, behöver ha viss koll på hur människor, teknik och natur fungerar. För livet värdefulla kunskaper är inte bara humanistiska.