Två raka segrar, flest poäng i gruppen, ett svenskt landslag som pratar om att de inte är så dåliga på att försvara som det verkar. Som pratar om sina framsteg som inte är mätbara i den väldigt förenklade statistiken om insläppta mål i varje match sedan juni 2025.
Det går så klart att se de positiva tendenserna. Att de är mer kompakta, släpper till färre farliga chanser, att det faktiskt skulle kunna vara så att de är på väg att bli bra nu. När de tycks ha bestämt sig för en formation och principer som är enklare att förhålla sig till än mycket annat de gjort de senaste åren.
Och det är ju det här alla har längtat efter. Ett landslag som vinner, som det blåser positiva vindar kring, som får saker och ting att kännas möjliga.
Men nu har de varit på hemmaplan i en vecka. I kväll väntar någonting helt annat. Både vad gäller sportslig utmaning och arbetsmiljö.
Nästan oförskämt att man får vara där samtidigt som så många andra kommer missa det.
Edin Dzeko var ett barn som växte upp mitt i kriget. Som stannade kvar när allt var som värst och senare skulle komma att symbolisera en hel generation bosniska fotbollsspelare. Som i dag representerat några av Europas största klubbar, gjort flest landskamper och mål av alla, blivit en referensperson för en hel generation bosnier.
När han beskrivs som en enande kraft i en fotbollsnation präglad av splittring är det ingen överdrift. När han gör sin sista landskamp i kväll känns det nästan oförskämt att man får vara där samtidigt som så många kommer missa det.
Överallt i Sarajevo är avskedet påtagligt. På stora bildskärmar tackar man ”Edine” för allt, i var och varannan butik säljs Dzeko-merch (t-shirtarna är slutsålda i de flesta storlekarna), på barer är det 11 (hans tröjnummer) procents rabatt. Lite drygt 10 000 personer får plats på arenan i Zenica, vilket så klart är alldeles för få. Men det var där de säkrade VM-biljetten i våras, där de känner sig som mest hemma. De beskrivs ofta som ett landslag som är som bäst när matcherna blir känslosamma. Och det bäddar för en unik utmaning för Sverige.
Något som Potter lyfte redan i måndags kväll, direkt efter segern mot Polen.
Skulle det här gå vägen så är det ett fortsatt perfekt Nations League-spel.
”Vi förbereder oss för en fientlig stämning”, förklarade han. Hans assisterande Andreas Georgson sa senare under veckan att det är en sak att kliva ut på nationalarenan, en helt annan att spela på bortaplan mot Bosnien.
Det är det. Och det är upp till ett skadat, förkylt, delvis nykomponerat svenskt landslag att försöka hantera det tillsammans.
De har inte haft någon perfekt uppladdning, men skulle det här gå vägen så är det ett fortsatt perfekt Nations League så långt.