Bara titeln ger mig lite hjärtklappning. ”En bok om Bodil Malmsten”. Det låter minst sagt djärvt. För hur skriver man en bok om någon som skrev så mycket om sig själv och dessutom var så upptagen av vad det innebär att skriva fram ett jag?
Bodil Malmsten (1944-2016) skrev om sitt liv, medan det pågick, men hon skrev inte självbiografi i gängse mening. Efter att ha skrivit i de flesta genrer – barnböcker, noveller, poesi, romaner, pjäser – kom de fem loggböckerna, dagslägesrapporter, som gav en fortlöpande dokumentation av livets svängar mellan högt och lågt, vardag, politik, egna ord och andras i Stockholm och i Finistère.
Böcker som “Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”, “Kom och hälsa på mig om tusen år” och “De från norr kommande leoparderna” var fyllda av biografiskt material, men den läsare som trodde sig känna Bodil Malmsten missade poängen: böckernas Bodil var en fiktion, som kunde använda sig av verkligheten, men aldrig gav ett facit till privatpersonen. Det var ett skrivande som befann sig i glappet mellan det är som är och det som skulle kunna vara. En undersökning av vad som händer när människan blir litteratur.
Att lämna ut sina ord, men inte sig själv var centralt i Malmstens författarskap.
När det nu drygt tio år efter författarens död är dags för Petter Lindgrens stora författarbiografi ”En bok om Bodil Malmsten” infinner sig frågan: hur möjligt eller ens önskvärt det är att återfinna människan Bodil Malmsten?
Tilltaget kunde lätt ha blivit brutalt. Ska vi nu riva ned det författaren byggt och börja rota efter true stories och slutgiltiga sanningar? Det fina är att Petter Lindgren skriver från en position där det visar sig vara fullt möjligt att prata om Bodil utan att bortse från ”Bodil”. Som poet och litteraturkritiker är Lindgren ingen främling i Malmstens värld. Framförallt är han Bodil Malmstens vän. Det gör att han kan skriva med en kärlek som rymmer både människan och fiktionen Bodil Malmsten.
En kärlek som rymmer både människan och fiktionen Bodil Malmsten
Boken börjar på Maria Kyrkogård, i askgravlunden, vid stenen med mässingsskylten, där ärg har börjat sätta sig i författarnamnet. Sedan är vi tillbaka i barndomen, i mellersta Norrlands inland och rör oss kronologiskt genom Bodil Malmstens liv, från 1944 fram till 2016 när hon dog i cancer. Vi är i Bjärme och beskådar den Malmstensröda bokhyllan som var ett centrum för Bodil, storläsaren, som lär ha läst Ivar Lo-Johansson redan vid nio års ålder och strax därefter Dostojevskijs “Idioten”. Vi är hos fosterföräldrarna på Ångermansgatan i Vällingby där en sjuttonårig Bodil Malmsten staplar sin fostermors tabletter i ”vackra travar” – som hon senare ska beskriva det i diktsamlingen ”Paddan & branden” – sväljer och räddas i sista stund.
Vi är på den låsta psykiatriska avdelningen, på konstskolor där Bodil i perioder mest verkar drälla omkring och få studielån samt i dåtidens rivningskåkar, i lägenheter utan varmvatten, allt medan dottern föds, relationer kraschar och författarskapet utvecklas.
Skrivandet är alltid där. Bodil Malmsten är paradoxal, frispråkig, krävande, skör, rolig, dömande, hårdhudad och ofattbart stark som människor är – inte sällan på en gång. Det enda man säkert vet är att hon kommer att skriva. Också när motstånden är som störst och omständigheterna som uslast hittar hon ett sätt att skriva vidare. Denna skildring av ett skrivande liv, driven av nödvändighet, är en höjdpunkt i boken. Det var länge sedan jag läste en så oromantisk och trovärdig skildring av vad det innebär att leva med sitt skrivande under ett helt liv.
Ett av de bästa skrivråd man kan få: ”Råa till det.”
Petter Lindgren är också där i texten, men ganska diskret, tränger sig inte på. Vi följer honom i en lång researchfas när han träffar människorna kring Bodil Malmsten, går i hennes spår, besöker hennes platser och minns den mentor och vän som gav honom ett av de bästa skrivråd man kan få: ”Råa till det.”
Det är osentimentalt, nyfiket undrande och helt fritt från nostalgi på ett sätt, som sätter sig i kontakt med den distans som finns i Bodil Malmstens böcker. Här finns ett samspel mellan den döda och den levande författarens röst som gör boken till en ovanlig författarbiografi.
När “Boken om Bodil Malmsten” är som bäst gör den något mer än att berätta om ett författarliv.
Den skriver vidare på samma fråga som Malmsten ständigt kretsade kring: hur kan en människa finnas i text i all sin strålande eländighet, utan att bli förenklad, förminskad och förrådd?