Knife: The attempted murder of Salman Rushdie
Regi Alex Gibney, med Salman Rushdie, Rachel Eliza Griffiths.
Det är fyra år sedan författaren Salman Rushdie knivhöggs femton gånger av en terrorist.
Han och hans fru bestämde sig för att dokumentera återhämtningen, och fick hjälp av den Oscarsbelönade regissören Alex Gibney.
Det blev en film om motstånd, kärlek och frihet.
DOKUMENTÄR. ”Jag står upp. Jag står upp där jag föll.”
Författaren Salman Rushdie är tillbaka där han drygt ett år tidigare, den 22 augusti 2022, attackerades när han skulle delta i ett samtal om konstnärlig frihet. Gärningsmannen gick lugnt upp på kulturinstitutionens scen, och under 27 sekunder knivhögg han Rushdie femton gånger.
Det går rakt in i kroppen när Rushdie mot slutet av Alex Gibneys dokumentär står på samma scen med sin fru och återberättar det som hände.
Först på slutet får man också se klipp från den verkliga attacken. Att den dittills bara iscensatts är ett grepp som är lätt att förstå: om de helt fruktansvärda bilderna hade kommit i början hade man troligtvis värjt sig också från resten av filmen. Man vill titta bort, men poängen är att man inte får.
”Knife: The attempted Murder of Salman Rushdie” är en film om motstånd och mod i form av kärlek, frihet, ljus och konst. Inte om hat, terrorism eller rädsla.
Måste dokumenteras
En av Rushdies första tankar när han vaknade till medvetande var att det han nu var med om måste dokumenteras. Hans fru Rachel Eliza Griffiths – författare, poet och fotograf – höll med, och dokumentären består till stora delar av det hon sedan filmade.
Materialet är intimt. Paret är kärleksfulla och nära, dejtar på sängkanten bland pipande sjukhusmaskiner. Hon kallar honom ”babe”, och kommer bokstavligen närmare objektet än andra skulle. Hennes kamera sveper närgånget över färska, hopsydda sår och det blodiga, söndertrasade ögat. Hon vill att alla ska se, men låter honom inte titta sig själv i speglar.
Hon filmar hur Rushdie långsamt repar sig, fysiskt och mentalt – och i rehabiliteringsprocessen är Rushdie inte bara stoisk, han är också ofta väldigt rolig. Han sörjer sin förlorade syn djupt, men ber samtidigt om att få en piratlapp för ögat och pratar om att allt han behöver nu är en papegoja.
Feberhallucinationer
När de sedan bad den Oscarsbelönade regissören göra något med materialet var hans första reaktion att fråga varför de inte gjorde det själva. Hans andra var idén att de skulle göra något i stil med den brittiska miniserien ”Den sjungande detektiven” (1986), där en författare ligger på sjukhus och feberhallucinerar sig genom fantasivärldar och barndomsminnen.
Slutresultatet blev en blandning av videodagböcker, nyhetsinslag, arkiv- och familjebilder och klipp från de många filmer som Rushdie drömde eller associerade till. Upplästa stycken ur memoarerna ”Kniv: tankar efter ett mordförsök” som författaren skrev för att ta kontroll över händelsen.
Gärningsmannen var inte ens född när ayatolla Khomeini, Irans högste ledare, hetsade igång rasande upplopp och dömde Rushdie till döden för att han ansågs ha hädat islam i romanen ”Satansverserna”. Ett mångmiljonpris sattes på hans huvud.
Med hjälp av mängder av klipp berättas hur författaren 1989 – förvånat och ofrivilligt – blev ett ansikte utåt för yttrandefriheten och fick leva under ständig polisbevakning. Sov sällan mer än några nätter på samma ställe, gömde sig i rum där han inte bara skrev utan också blev en mästare på Nintendo.
Brände bokhandlar
På gator över hela världen paraderades hängda och knivhuggna Rushdie-dockor, och folkmobbar brände bokhandlar, sprängde tidningskontor, dödade och misshandlade översättare. Prominenta kulturprofiler som Germaine Greer, Roald Dahl och Cat Stevens uttalade sig om att Rushdie använt yttrandefriheten oansvarigt.
Klippen ger rysningar, och är en påminnelse om vad som står på spel.
Gibney varvar skickligt då- och nutid, och hans sätt att förmedla en historia får en som vanligt att sitta som klistrad. Han är en av de viktigaste nu levande dokumentärfilmarna vi har – och ”Knife: The attempted Murder of Salman Rushdie” är en av hans bästa.
Den snudd på maniskt produktiva regissören brukar annars mest granska, gräva och avslöja, och är just nu högaktuell också med årets utan tvekan mest emotsedda film: en fyra timmar lång dokumentär om Elon Musk.
Det är lätt att tänka sig att den inte är en hyllning till en modig och kreativ kraft full av ljus.
Det är den här.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.