Ekonomin
– Den får fyra, tycker jag. Vi har inga lån. Vi bor ganska stort, vi har bostadsrätt och vi har ett bolag som finansierar en bok som vi kan tillåta oss att skriva. Jag kan tacka nej till ett förlag eftersom jag vill avgöra själv vad jag ska ta upp och skriva om. Sedan har jag fortfarande en del mindre uppdrag kvar. Vi har råd med lite mer än vad kanske folk i allmänhet eller ”medel-Svensson” har råd med, utan att det är några extravaganser.
Tog du någonsin ett tränarjobb för pengarnas skull?
– Ja, det har jag ju gjort. Jag har diskuterat kontrakt med alla klubbar jag har varit i och även landslag. Men jag har inte satt två klubbar mot varandra på det sättet. Jag kan ha haft ett bättre erbjudande som jag tackat nej till. I Djurgården hamnade jag i en situation där jag sa att om de tog tillbaka beslutet så skulle jag säga upp mitt treårskontrakt. Det gjorde jag och då fick jag inte ett öre. Efter det lärde jag mig att gardera mig. Om man blir uppsagd eller saker händer ska man vara garderad. Det handlar inte bara om lönen, utan också om vilka garantier klubben är beredd att ge.
Vad tjänade du som bäst?
– 125 000 i månaden, tror jag. Jag har inte de exakta siffrorna aktuella i skallen. Men för en tränare var det absolut bra. Det här var ju 90-tal.
Hälsan
– Den får också fyra plus. Jag motionerar en del och det är ju bra. Jag mår faktiskt ganska bra. Jag är tacksam så länge det håller i sig.
Tränar du mycket?
– Nej ingen träning. Jag brukar gå förbi de här fitnesscentren när de sitter på cyklar eller går på band. Då ler jag lite för mig själv och fortsätter med vanlig ”gåing”, som jag kallar det. Jag går kanske mellan fem kilometer och en mil två gånger i veckan. Det har blivit lite mindre sen jag började skriva min bok. Sedan har jag en hustru som är förbaskat bra på att laga mat och vi är noga med kosten. Men man har ju lite åldersskavanker ändå. Jag har ju gikt som jag äter medicin mot. Det är ju inflammation i lederna. Även min pappa hade det. Och det kan vara besvärligt ibland, men med medicin så går det bra.
Hur kan det te sig?
– Det är en djävulsk smärta, kan man säga. Det är inflammation, ofta i tår och fingrar och leder generellt. Du kan inte ha klädesplagg på dig. Det är så jävla inflammerat och ömt. I mitt fall, i alla fall, så måste jag äta medicin mot det. Det är för högt värde på urinsyran. Men det går att medicinera bort.
Är du rädd för att bli gammal?
– Jag har kompisar som går bort och då blir man påmind om att tumstocken är lite kortare. Men nej... jag vill inte säga att jag är rädd, men jag har respekt för att bli gammal och inser att man mentalt måste förstå vilken ålder man befinner sig i. Saker och ting kan hända ganska snabbt. Det är klart jag tänker på det ibland.
Vad tänker du på då?
– Man tänker på barnen och stödet man får. Och att kanske bli ensam om frun går bort före, eller om jag går bort före. Vi träffades 76 och har varit tillsammans i 50 år, så det blir ju en saknad om någonting händer. Sådant funderar man lite på.
Karriären
– Det får absolut en fyra. Det har naturligtvis varit påfrestningar, men jag har försökt göra det som jag tror på och som jag tycker har varit rätt. Det har funnits spelare som inte accepterat allting, klubbar som man haft diskussioner med och framför allt styrelser som man har brutit arm med. Men när jag ser på helheten är det absolut en fyra. Jag försöker stå för det jag har gjort och inte ångra någonting.
Vad hindrar dig från att sätta ?
– Jag har mött karaktärer och omständigheter som gjort att man inte riktigt kunnat fullfölja idéerna till hundra procent. Det får man acceptera. Alla kan inte tycka lika. Men i vissa lägen hade jag velat driva igenom frågorna och inte kunnat göra det. Det tror jag är det som saknas för fem plus.
Saknar du att bestämma?
– Haha! Jag får ju bestämma vad jag skriver nu med min bok. Men nej, det gör jag inte. Hur många 77-åringar coachar i Sverige i dag? Man får inse att det kommer upp nya och det tycker jag är bra. Men jag slutar inte för den skull att följa hockeyn och ha synpunkter. Att bestämma i båset saknar jag inte. Jag har varit med i olika delar av hockeyn i över 50 år, både bredd och topp. Så jag tillåter mig själv att säga vad jag tycker.
Hade du kunnat tänka dig en roll inom hockeyn i dag?
– En konsultroll i så fall, om någon hör av sig. Det skulle jag väl möjligtvis kunna tänka mig. Och jag har ju haft lite kontakt också om sådana roller. Men det är inget officiellt och jag har lovat att inte tala om det.
Kärlekslivet
– Det får fyra plus också. Det är klart att man inte är lika vital som tidigare, men vi har ett jättebra förhållande och äktenskap. Vi ser till att vi båda har frihet att göra vad vi vill och vi gör saker gemensamt.
Har du varit lätt att leva med?
– Det ska du inte fråga mig om. Nej, men Tina är en idrottstjej också och har varit med mycket och sett matcherna live. Vi har fyra barn och när de sysslade med idrott blev det väldigt mycket hennes del att skjutsa och sköta det. Det har varit stunder när vi varit ifrån varandra. Jag bodde uppe i Modo själv och i Brynäs bodde jag på hotell i tre år. Hon har fått ta hand om väldigt mycket av den grundläggande historien hemma med barn, hem och hushåll.
– Men i det stora hela tycker jag att jag har respekterat henne och hon har respekterat mig.
Framtidsplanerna
– Det beror på hur långt in i framtiden man ser. Men vi lever ett bra liv. Vi kan egentligen göra vad vi vill. Barnen har klarat sig jättebra i livet. De har jobb, familjer och bostäder. Vi har tio barnbarn, vi räknar in ett dödfött barn också där, som vi umgås med och de klarar sig bra och lever gott. Så jag sätter fyra plus där också. Men saker och ting kan ändra sig snabbt. Man måste vara medveten om det. Man kan ju dö efter det här samtalet när man är 77. Det kan man göra alltid, men risken ökar när tumstocken blir kortare. Så man får inte titta för långt in i framtiden. Nu hoppas jag att jag kan följa hockeyn men också skriva klart del två av min bok. Så jag ser inte så långt fram. Vi planerar inte de här långa ramarna längre.