Diskussionen om den rödgröna förhandlingsröran har bland annat gällt värdet för ett mindre parti av att sitta med i en regering eller inte. Det har givetvis aktualiserats av Centerpartiets krav på att Vänsterpartiet inte ska sitta med i en regering och av det sistnämnda partiets krav på att få sitta med i en regering för att stödja den.
Rätt ofta resoneras om att det finns en valmöjlighet i det läge som politiken nu befinner sig i. Ett parti kan avstå från ministerposter och i stället ”få politik i utbyte”.
Det är dock en illusion. Den som verkligen vill få igenom sin politik och få inflytande måste se till att det finns mekanismer som gör att detta också kan följas upp. Annars blir man i realiteten endast ett passivt stödparti. Det i särklass effektivaste sättet att åstadkomma denna uppföljning är att sitta med i regeringen.
Detta är inte någon politisk teori, det är svensk empiri.
I åratal var Vänsterpartiet ett passivt stödparti till socialdemokratiska enpartiregeringar. Socialdemokraternas utgångspunkt var att VPK, senare V, aldrig skulle fälla en S-regering.
Detta antagande kom på skam 1990, då VPK inte fann sig i att passivt stödja S när det gällde ett ekonomiskt krispaket. Partiet röstade med de borgerliga partierna och fällde förslaget. Ingvar Carlssons S-regering avgick, men återkom efter talmansförhandlingar.
”Tvärtom blir det lilla partiet som står utanför lätt lurat och lämnas med ett enda verksamt sätt att protestera, och det är att väcka misstroende i riksdagen. En sådan regeringsbildning är inte bra för Sverige.”
Centerpartiet och Liberalerna har också varit stödpartier. Med januariavtalet 2019 fick de partierna politik ”i utbyte” mot direkt makt. I avtalet fick C och L in några politiska hjärtefrågor. L fick till och med in tjänstemän på Regeringskansliet. Men det var ett avtal utan underskrifter, det hölls ingen presskonferens när det var klart och den enda version av texten som publicerades var odaterad och markerad med rubriken ”utkast”.
Inte särskilt många av de fåtaliga C- och L-punkterna genomfördes innan hela rasket havererade 2021. Men åtminstone C ville upprätthålla bilden av att modellen att vara stödparti kan ge politisk utväxling. I den C-märkta historieskrivningen var januariavtalet en liberal framgång.
Vänsterpartiet var inte en del av januariavtalet, utan förväntades stödja hela regeringslösningen ändå. Det enda villkoret som V nämnde var att marknadshyror inte skulle införas eller arbetsrätten inskränkas. När Vänsterpartiets nya partiledare Nooshi Dadgostar bedömde att marknadshyror ändå närmade sig fällde hon regeringen.
Tidöavtalet 2022 var däremot en fungerande modell, helt enkelt för att Sverigedemokraterna inte var ett stödparti. I det omfattande avtalet hette det i stället ”samarbetsparti”. Så gott som alla politiska frågor förhandlades med SD. Regleringsbrev samordnades och alla fyra partier var med från början i budgetprocessen. Vid Tidörelaterade presskonferenser var SD-företrädare med. Alla fyra partiledare framträdde ofta sida vid sida. Det var så nära regeringsmedverkan man kunde komma.
Att få politik i utbyte är alltså inte särskilt lätt. Tvärtom blir det lilla partiet lätt lurat och lämnas med ett enda verksamt sätt att protestera, och det är att väcka misstroende i riksdagen.
En sådan regeringsbildning är inte bra för Sverige. Och för det lilla partiet vars röster behövs är det enda verksamma medlet att få inflytande att man inleder ett ytterst detaljerat samarbete. Eller att helt enkelt kräva att få vara med i regeringen.
Den analysen tycks Vänsterpartiet nu ha gjort.