Stormen
Regi Josephine Bornebusch, med Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm.
Med sin nya, mörka ensemblekomedi ”Stormen” blåser Josephine Bornebusch på i 180 med oorganiserat kaos på en 45-årsfest.
Det är underhållande, med ett fint gäng skådisar. Men också förvånansvärt oslipat.
KOMEDI. Josephine Bornebusch, som de senaste åren har varvat svenska projekt med internationella uppdrag som regissör för tv-serier som ”Baby reindeer”, ”Vladimir” och ”Bad sisters”, är tillbaka med en ny svensk film på Netflix, två år efter ”Släpp taget”.
Även den här gången står hon för både regi, manus och skådespeleri – men tonmässigt är vi i ett helt annat universum. Med en mörk, skruvad och snudd på oregerligt yvig komedi som gör full fars av det i filmvärlden återkommande och tacksamma temat ”middagsbjudningen från helvetet”.
”Stormen” utspelar sig på en gård någonstans i de nordligare delarna av Sverige, där de nyblivna ägarna Filip (Gustaf Skarsgård) och Caroline (Aliette Opheim) har bjudit in Filips gamla kompisar från Handelshögskolan till kalas.
Förevändningen är att Filip fyller 45 år, men den faktiska anledningen är snarare att de två behöver finansiärer till sin knoppande verksamhet. Och Caroline, som är den typ av ängslig medelklasskvinna som jobbar stenhårt på fasaden, har slagit knut på sig själv för att få till stånd en lyckad sammankomst.
Men förutsättningarna är dåliga. Kocken Petter (Nils Wetterholm) är en mikrodoserande hipster på villovägar från Södermalm. Den unga inhyrda hjälpredan Siri (Nicole Levin) är jättelat. En snöstorm modell värre är i antågande. Och gästerna är inte i synk med vare sig varandra eller sig själva.
Henrik (Christopher Wagelin), som officiellt är gängets mest lyckade människa och den som främst är tänkt att öppna plånboken, hänger löst på jobbet, och har en fru (Sara Shirpey) som är i desperat behov av uppmärksamhet och bekräftelse.
Ossi (Filip Berg) är på partyhumör i sina finaste Gucci-loafers, medan hans fru Kina (Bornebusch) bara vill ta sig hem till sin febriga son.
Jacob (Jonas Karlsson) har blivit en stiff, skönhetsopererad tråkmåns med tandfasader och en gubbgrinig partner (Johan Rheborg).
Singeln Nattis (Gizem Erdogan) släpar runt på en fånig liten hund som hon behandlar som om det vore hennes barn, och har en enerverande politiskt korrekt åsikt om precis allt.
Och med på ett hörn finns också en stackars taxichaufför (Henrik Dorsin) som har oturen att bli indragen i dramat och det kaos som tilltar i styrka i takt med titlarna på filmens olika kapitel: ”Lugnet före”, ”Bris”, ”Frisk vind”, ”Hård vind”, och så vidare.
Bornebusch vågar sig ut på ny mark här, och har onekligen fått ihop en lyxig ensemble med skådespelare som har roligt och ger järnet i tydligt utmejslade roller.
Miljöer, kostym, musik och rekvisita bildar en läcker helhet, och antalet döda minuter är noll eftersom allt går i 180.
Men dialogen är inte riktigt så vass som den borde vara, humorn missar nästan lika ofta som den träffar, och stereotyperna är många och överraskningarna få. Man inser på ett tidigt stadium vad som kommer att hända med hunden, med svamparna, med vädret, med strömmen, med uppkopplingen och med relationerna, och ungefär vilka sanningar som kommer att sägas när spriten har gått in och vettet ut. Och i takt med att festen ballar ur gör på många sätt filmen det också, genom att urarta i stök utan någon vidare skärpa.
Man blir underhållen, men inte direkt bländad.
Visas på bio från den 2 oktober och på Netflix från den 15 oktober.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.