Wera von Essen
Mödrar och män. Polaris. 140 sidor.
Anna Lundvik är litteraturkritiker på kultursidan.
En aspekt som jag saknar när jag läser recensionerna av Wera von Essens ”Mödrar och män” är att novellsamlingens huvudpersoner, med något undantag, kommer från mycket privilegierade miljöer.
De kommer från hem där man har ”vardagsporslin”, hemmakontor i mahogny och BMW. En kvinna frågar sin far vad han gjorde om dagarna där han växte upp, i ”ett stort slott med tjänstefolk och swimmingpool”. En annan får permission från psyket och sticker till Stureplan. En man, som växte upp i en villa i Bromma med en far som gått på internatskola med elevuppfostran, anställde en sekreterare när han gick på universitetet. Så här håller det på.
Är det viktigt? Det är inte direkt fel att säga att människorna i dessa noveller är utsatta och att de ”lever utanför den samhälleliga ordningen”, som det heter i DN:s boklista. Särskilt en novell, vars handling sticker ut, skildrar en IS-kvinna som står inför rättegång. Ingen av huvudpersonerna verkar heller ha något traditionellt jobb.
Men när novellerna läses tillsammans förenas flera av deras huvudpersoner av den utsatthet de utstått i överklassfamiljerna de varit en del av, totalt utlämnade till. Förtrycket har varit möjligt på grund av de klasspecifika sociala koderna, med särskilda krav, en särskild sorts uppfostran, en särskild sorts tystnadskultur. Ja, ursprunget är avgörande för personerna i den här samlingen. De blir aldrig fria ifrån det: ”Det finns ingenting man kan göra åt en brusten grund”.
Wera von Essen har skrivit en bok som har ordet ”mödrar” i titeln av en anledning, men det handlar förstås också om män. Två noveller skildrar unga svenska kvinnor och deras relationer med killar i Brasilien. På portugisiska är lättja ”ingen last utan ett tillstånd”, och ”ansträngning är ett tecken på medelmåttighet”. Nog är den där rädslan för det medelmåttiga också en klassgrej. Att vara ”misslyckad” är inte socialt accepterat om man ”fått allt”.
Valet att inte uppgå i samhället är en vägran att vara ”lyckad”, en klassisk revolt. Jag vet inte om författaren delar uppfattningen med sin huvudperson om att ansträngning är ett tecken på medelmåttlighet, men i min värld framstår passiviteten mest som en livslögn, ett sätt behålla känslan av överlägsenhet. Och när den lättja huvudpersonen känner omsätts i den litterära form som kallas tillståndslitteratur slår det lätt över i en smärta-och-djup-pose: skildringen av en tolv år lång relation utan någon särskild intrig är inget glansnummer.
Men Wera von Essen har välsignats med en unik röst och man läser henne för den. Hon skriver med en osedvanlig känsla för språket, meningarna är svindlande. En höjdpunkt är den fantastiska ”Hannas lovsång”, där en potentiell moder skriver till sitt ännu ej koncipierade barn, vars tilltänkta far är benediktinermunk. Jag tänker mig von Essen som en alltigenom allvarlig författare, men bara idén är ju rolig. Novellerna blir bäst, och jag menar riktigt bra, när de inte trampar omkring på måfå i minnet utan har en riktning i tiden. När något skulle kunna hända. Eller när något har hänt.
Huvudakten är den avslutande titelnovellen ”Mödrar och män”, som inte bara antyder ”en brusten grund”. Här har författaren tagit ett språng och låter berättarjaget tala ut om vad det är hon varit med om. Huvudpersonen bryter överklassens tabu, hon talar, räds inga familjehemligheter. Det är en intensiv upplevelse att läsa denna berättelse, om en mor som kusligt nog bara kallas hon och som dagligen försvinner in i flaskornas töcken. Om hon alls bryr sig om sin dotter är oklart. Ett drama utspelar sig. Det är fulländat.