Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det var sommarens längsta sekund. Mamma messade att det hade hänt något och bad mig ringa. Jag var vid Södra Station, på väg hem till en vän för att äta middag. Jag satte mig på första bästa bänk. Man bör sitta ned vid nyheter av den sort jag befarade. Jag tog ett djupt andetag, rätade på ryggen för att stålsätta mig.
”Hej,” sa jag, men skippade bryskt ”hur är läget?” och andra artighetsfraser. ”Vad är det som hänt”, frågade jag.