Knife: The attempted murder of Salman Rushdie
Betyg: 3
BIO. DOKUMENTÄR. USA, 2026. Regi: Alex Gibney. Med: Salman Rushdie, Rachel Eliza Griffiths. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.
Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.
Det är fyra år sedan författaren Salman Rushdie attackerades med kniv på en scen i den lilla staden Chautauqua i USA. Under tjugosju sekunder högg förövaren Hadi Matar femton gånger mot Rushdie, som trodde att han skulle dö.
Det gjorde han inte, och två år senare gav han ut boken ”Kniv. Tankar efter ett mordförsök”. Dokumentärfilmaren Alex Gibneys ”Knife: The attempted murder of Salman Rushdie” bygger på den, med Rushdie själv som berättare.
Filmen ramas in vid sjuksängen, där dag för dag räknas och ingenting besparas oss vad gäller författarens fruktansvärda skador. Han och hans fru Rachel Eliza Griffiths bestämde tidigt att allt måste dokumenteras eftersom detta inte bara handlar om honom, utan om frihet.
På osvikligt verserad brittisk engelska reflekterar Rushdie över sin belägenhet, flankerad av litterära citat och klipp ur filmklassiker som ”Det sjunde inseglet” och ”Den andalusiska hunden”. Han berättar också om smärtan när de syr ihop ögonlocken över hans förlorade högra öga, om toalettproblem och kampen för att få vänsterhanden att fungera igen.
Allt detta på grund av stormen mot romanen ”Satansverserna”, som kom ut 1988. Alla känner väl till fatwan som Irans ayatolla utdelade men här skildras vidden av allt som hände. Bokhandlar brändes i USA. I Storbritannien och Pakistan utbröt kravaller. Den italienska översättaren Ettore Capriolo attackerades, den japanska översättaren Hitoshi Igarashi mördades.
Inbäddat innehåll
Rushdie själv levde i tio år med polisskydd, i själslig ensamhet säger han. Han inser att få av dem som upprördes något så vansinnigt ens läste boken och tycker det är hemskt att ”bli berömd för fel sak”. Precis när folk äntligen hade slutat fråga om ”Satansverserna” hann boken upp honom i form av en man med en kniv i handen.
Filmen utvecklar sig till en biografi, från barndomen i Mumbai till tiden vid Cambridge, jobbet som reklamare och författarskapet som blomstrade redan före ”Satansverserna”. Arkivklipp varvas med animerade inslag, och filmen är ett potent försvar för yttrandefriheten som i Rushdie ju har fått en sorts martyr.
Ändå glider den på lite för ytligt och sentimentalt. Det är kanske hjärtlöst att säga det, men värst är när den trettio år yngre Griffiths upprepade gånger filmar sig själv, tårögd av kärlek till sin ”ungdomliga” make, övertygad om att ”allt kommer att bli bra”. Tillsammans med regissören vänder Griffiths och Rushdie tragedin till triumf. Det är trösterikt och man unnar dem det, men tanken gnager att det är lite tillrättalagt.