En ljuvlighet från ingenstans
Betyg: 3
BIO. ESSÄFILM. Sverige/Norge, 2026. Regi: Ester Bergsmark. Med: Ester Bergsmark (röst), Nina Jeppsson Halla Olafsdottir, Louise Löwenberg. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.19.
Mattias Oscarsson är filmredaktör och medarbetare på kulturredaktionen.
När pungråttan blir attackerad eller skrämd så svimmar den. Djuret ligger med öppna käkar och tungan hängande, och utsöndrar en lukt som får rovdjur att tro att den är skämd föda.
Så kan man försöka överleva. Man kan också fly eller slåss. Vad väljer man om man är transperson, en oerhört utsatt grupp som ofta utsätts för våld?
I ”En ljuvlighet från ingenstans” varvar Ester Bergsmark (före detta Ester Martin Bergsmark) naturklipp – inte minst från havet – med scener med tre kvinnor i en gigantisk, sparsmakat möblerad lägenhet med flagnande tapeter. På ljudspåret pratar regissören om att födas och förändras, att vara ett villebråd som står utanför samhället, och längtan efter närhet med likasinnade – medan kameran oändligt långsamt zoomar in på, säg, ett tygstycke.
Ester Bergsmark skrev svensk filmhistoria med kärleksdramat ”Nånting måste gå sönder”, 2014, för vilken Saga Becker fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudperson, den första transpersonen att tilldelas priset. När Bergsmark nu återvänder efter tolv år som långfilmsregissör är det med någonting helt annat: ett experimentellt filmpoem utan handling eller dialog.
Det är sinnligt, taktilt och suggestivt med en atmosfärrik ljudbild som påminner om David Lynch (här finns också ett ”Twin Peaks”-aktigt rum med draperier), och med åkningar över detaljer som påminner om Tarkovskij. Fotot, signerat regissören själv och Minka Jakerson, är stundtals vackert som en målning av Caravaggio.
Inbäddat innehåll
Fast här finns också surrealistisk humor med ett starkt drag av tjeckoslovakiskan Věra Chytilovás feministiska kultfilm ”Tusenskönorna” (1966). De tre kvinnorna leker yxmördare, gömmer sig i kylskåp, sminkar sig till clowner och håller aerobicspass på ett museum med uppstoppade djur.
Ursäkta att det blev så referenstungt – för det måste sägas att Bergsmark har en helt egen och säregen röst, som hon här utvecklar vidare från sin besläktade långfilm ”Pojktanten” (2012).
Enskilda sekvenser i ”En ljuvlighet från ingenstans” är underbara att meditativt sjunka in i och hypnotiseras av. Men som helhet spretar filmen, kanske för att den har knådats under många år, arbetet inleddes 2018. När röster på ljudbandet mot slutet av filmen går från det poetiska till vad som känns som mer prosaiska vittnesmål, om än känslosamma, och samtal mellan transpersoner, bryts förtrollningen i alla fall för mig. Det är som en helt annan film tränger in i filmen. Det universella, mångbottnade, med rum för många tolkningar blir väldigt specifikt, och därmed lite platt. Men ”En ljuvlighet från ingenstans” är mycket sevärd, inte minst för att den här typen av sinnesvidgande hybrid- eller essäfilm med hög verkshöjd så sällan görs, eller ens visas på stor duk, i Sverige.