Minns ni tiden när inte en människa visste vad riksdagens talman hette, än mindre vad hen gjorde annat än svingade klubban i kammaren? Då regeringar kom till stånd utan alltför mycket tjafs och talmannen därför var en doldis?
Sverige har haft kvistiga parlamentariska lägen med oklara majoritetsförhållanden förut. I dag tycks dock våra folkvalda tro att varje statsministeromröstning måste föregås av röda linjer, ilskna utspel och en kompromisslös vägran att acceptera andra kabinett än dem som erbjuder det egna partiet ministerposter.
Alltmedan talmannen åtnjuter rockstjärnestatus och skiner som en sol över uppmärksamheten medan reportrarna hovrar över Helgeandsholmen i strävan att återge varje enskild, ointressant petitess kring vem som kan tänkas ta vem och absolut inte. Apspelet kan pågå i månader – uppemot fyra omröstningar – innan det blir nyval.
I Sverige råder negativ parlamentarism; en statsminister släpps fram om hen inte får en majoritet nejröster emot sig. Det innebär att andra partier inte aktivt behöver stödja ett annat partis statsministerkandidat, för att ändå ta ansvar för att landet har ett fungerande politiskt styre.
Den hållningen anses idag obsolet. ”Får vi inte vara med röstar vi nej” – också om det blockerar alla möjligheter att alls få till stånd en regering.
Efter alliansregeringens nederlag i valet 2014 röstades Stefan Löfven fram som statsminister den 2 oktober. Efter valet 2018 krävdes det tre omröstningar och 134 dagar innan Sverige åter hade en regering. Då var vi framme vid den 18 januari 2019.
Det var så ovärdigt.
Utförslöpan fortsatte – med missförtroendeförklaringen den 21 juni 2021, då moderater och vänsterpartister i oskön förening fällde regeringen Löfven för ett förslag om marknadshyror i nyproduktionen. Att moderaterna röstade nej till ett förslag som de själva kämpat för i decennier tarvade en förklaring. En högt uppsatt moderat förklarade att det i varje enskilt läge gäller att fälla en S-ledd regering.
Så mycket för de vuxna i rummet: Makten framför allt, inte det sakpolitiska innehållet. Magdalena Anderssons åtta timmar långa statsministerperiod den 24 november samma år var ytterligare ett parlamentariskt bottennapp, förnedrande för samtliga.
Demokratin är långtifrån självklar, det visar utvecklingen i USA. Weimarrepubliken röstades bort i fria val sedan impotenta tyska politiker demonstrerat sin oförmåga att få till fungerande regeringar och banat väg för populistiska krav om starka ledare.
Sverige saknar inte utmaningar: ett revanschistiskt Ryssland som med våld vill mätta sin imperiehunger; en havererad elförsörjning; underinvesteringar i såväl innovation som AI och därtill – förstås – sprickorna i EU:s interna sammanhållning och hela klimatfrågan. En ny regering har att göra.
Väljarna är inte dumma i huvudet. De förstår att ett parti som inte får egen majoritet måste kompromissa. Känns uppoffringen för stor går det utmärkt att ta ett steg tillbaka i stället för att aktivt destruera, sabotera. Våra politiker leker med elden. Människors tålamod är inte oändligt.