DN Debatt. ”Trams att skatt skulle få alla miljardärer att fly landet”
DN DEBATT.
Sverige kan beskatta sina miljardärer. Tesen att de alla skulle fly landet har redan prövats – både här och i Norge. Visst skedde en utflyttning. Men den var betydligt mindre än vad som hävdats, och skatteintäkterna visade sig vara värda att ta in, skriver nationalekonomerna Jonas Kolsrud, Camille Landais och Gabriel Zucman om en ny studie.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det finns ett argument som hörs i nästan varje debatt om beskattning av de allra rikaste: höjs deras skatter så lämnar de landet och tar sina företag, och därmed jobb och skatteinbetalningar, med sig. Bättre då att hålla skatterna låga och få in lite intäkter än att ha högre skatter och inte få några intäkter alls.
Det är en viktig invändning som förtjänar en seriös diskussion. Som tur är behöver vi inte längre begränsa diskussionen till ett teoretiskt plan. Hotet om att de rika skulle flytta så fort de ombeds betala mer skatt har prövats både i Sverige och i grannlandet Norge. I båda fallen skedde en utflyttning. Men den var betydligt mindre än vad som hävdats, och skatteintäkterna visade sig vara värda att ta in.
2022 höjde den norska regeringen den högsta förmögenhetsskattesatsen från 0,85 till 1,1 procent och skärpte reglerna för personer som lämnar landet. Dussintals av de allra rikaste flyttade till Schweiz. En vida spridd uppskattning var att Norge skulle få in omkring 40 procent mindre skatteintäkter från de förmögna än tidigare. Men så blev det inte. Norges intäkter från förmögenhetsskatten har ökat, från omkring 27 miljarder norska kronor år 2022 till uppskattningsvis 34 miljarder 2025, motsvarande ungefär 0,6 procent av bnp.
Det är också viktigt att vara noggrann med varför utflyttningen skedde. Höjningen av förmögenhetsskatten sammanföll med en höjning av kapitalvinstskatten och en förändring av Norges utflyttningsregler. När den norska regeringen täppte till kryphål i exitskatten 2024 avtog utflödet markant.
Lärdomen från Norge är inte att en förmögenhetsskatt motverkar sitt eget syfte. Den är snarare att en förmögenhetsskatt med en bred skattebas och en trovärdig exitskatt ger verkliga intäkter, trots att en del av de rika lämnar landet.
Sverige gjorde samma experiment fast i motsatt riktning. När alliansregeringen avskaffade förmögenhetsskatten 2007 var argumentet för avskaffandet nästan ordagrant det som förs fram i dag: skattesatsen måste vara tillräckligt låg för att framgångsrika företagare inte ska drivas utomlands, ägarna till Ikea, Tetra Pak och H&M hade redan lämnat. Vi har undersökt om storyn håller.
I en studie under utgivning i American Economic Review har vi studerat Sveriges avskaffande av förmögenhetsskatten 2007. Vi ser att förmögenhetsskatten får människor att flytta. Ungefär en tredjedel av utflyttningarna bland de 2 procent rikaste svenskar före 2007 orsakades av förmögenhetsskatten. Många av de rika är också entreprenörer, vilket gör att deras företag och därmed anställda också påverkas.
Trots detta blir den sammanlagda effekten på ekonomin liten. En höjning av förmögenhetsskattesatsen med en procentenhet minskar den totala förmögenheten i landet med 0,1 procent, den långsiktiga sysselsättningen med omkring 0,02 procent, investeringarna med 0,07 procent och förädlingsvärdet med 0,1 procent. När en företagsägare faktiskt lämnar Sverige påverkas företaget – men i 45 procent av fallen tar ett annat svenskt företag över det. De anställda klarar sig i regel bra, med inkomster som minskar med endast några få procent. Att en ägare exempelvis flyttar till Schweiz påverkar ett företag betydligt mindre än att en ägare går i pension.
För varje krona som en förmögenhetsskatt ger i intäkter uppskattar vi att omkring 22 öre går förlorade på grund av att människor lämnar landet. Det större läckaget – omkring 54 öre – beror inte på utflyttning utan på skatteundandragande bland de som stannar kvar, främst genom att inkomster flyttas till holdingbolag.
Den svenska förmögenhetsskatten låg långt ifrån den punkt där högre skatt ger lägre intäkter. Avskaffandet 2007 var i praktiken ett extraordinärt dyrt sysselsättningsprogram: varje jobb som det ”skyddade” kostade statskassan omkring 3,3 miljoner kronor i uteblivna skatteintäkter – motsvarande ungefär 15 årslöner för en genomsnittlig svensk.
Förmögenhetsskattens problem var inte utflyttning, utan skatteplanering bland de som stannade kvar. Just denna distinktion, att utflyttning är det mindre problemet medan skatteplanering är det stora, är argumentet för en minimiskatt för de verkligt förmögna, tillsammans med en trovärdig exitskatt. För att vara effektiv bör denna miniminivå inte uttryckas som en andel av inkomsten – som är lätt att manipulera, särskilt genom att låta inkomster stanna i holdingbolag – utan som en andel av förmögenheten, vilken är betydligt svårare att manipulera. Utflyttningen som detta skulle kunna utlösa är hanterbar.
På många sätt skulle denna mekanism vara motsatsen till den tidigare förmögenhetsskatten: den skulle endast påverka miljardärer – utan några möjligheter för dem att undgå skatten – samtidigt som alla andra helt skulle undantas. En minimiskatt motsvarande 2 procent av förmögenheten skulle inte ens innebära att miljardärer betalar mer i skatt än resten av befolkningen. Den skulle säkerställa att de inte kan betala betydligt mindre.
Att en förmögenhetsskatt gör att alla rika kommer att lämna landet är ingen naturlag. De allra flesta har valt att stanna och behållit sina förmögenheter i landet. Sverige kan beskatta sina miljardärer.