Med Wallenbergsfären, tidigare ministrar och 25 ledande nordiska storföretag i täten lanserades häromveckan Nordic Compass, en ny nordisk industriallians. Syftet är att stärka Nordens, och därigenom Europas, konkurrenskraft och resiliens genom att utveckla och skala upp konkreta initiativ inom kapitalmarknader, deeptech, försvar och energi.
”Eftersom några av världens mest innovativa företag finns i Norden har vi betydande potential att bättre tillvarata våra gemensamma styrkor och samarbeta för att skapa ökad tillväxt tillsammans”, kommenterade Jacob Wallenberg, Investors styrelseordförande och en av initiativtagarna vid lanseringen av alliansen, som leds av Finlands tidigare statsminister Jyrki Katainen.
Den nya nordiska industrialliansen är inte ett isolerat initiativ utan snarare en del av en bredare, strukturell rörelse mot ett allt mer sammansvetsat Norden. Nyligen sjösatte Handelshögskolan i Stockholm en ny nordisk försvarsutbildning som syftar till att stärka ledarskapet och förbereda högre chefer inom regionen för att navigera i en alltmer komplex säkerhetsmiljö.
Samtidigt har innovationshubben Epicenter, som finns etablerad i Stockholm, Helsingfors och Oslo, i dagarna lanserat Gateway to Nordics, ett ramverk där oberoende partners ska bidra med expertis, nätverk och kapacitet för att “skapa en sömlös nordisk marknadsinträdesupplevelse”.
“För att bolag av alla slag, från hela världen som börjar titta på Norden som marknad, ska ha en lättare inkörsport att komma in här”, förklarar Epicenters Jack Melcher-Claësson.
Ulrika Möller, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att vi just nu bevittnar en ny epok i regionens moderna historia.
”Vi befinner oss i dag i en andra och mer intensiv fas av nordiskt samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken efter Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina”, förklarar hon.
”Precis som den första fasen kan den nuvarande utvecklingen ses i ljuset av ett förändrat geopolitiskt läge. Det är hotbildsförändringar i omvärlden som slår direkt mot den nordiska nivån.”
Enligt Ulrika Möller inleddes den första fasen kring 2009, inspirerad av den så kallade Stoltenberg-rapporten. Det var då fundamentet för dagens nordiska samverkan inom utrikes- och säkerhetspolitiken lades genom nya organisationsformat som Nordefco för försvarssamarbete, Hagasamarbetet med inriktning på kris och civil beredskap samt den nordiska solidaritetsförklaringen. Även då drevs utvecklingen av geopolitiska förskjutningar, inte minst ett ökande fokus på Arktis ur både ett strategiskt och ett klimatförändringsperspektiv.
Att nu såväl Sverige som Finland gått med i Nato har fungerat som en ny katalysator.
”Det undanröjer tidigare strukturella hinder i synen på omvärlden och de säkerhetspolitiska prioriteringarna. Dessutom underlättar det för att vi får en enhetlig nordisk grupp inom Nato som kan spela en tydligare roll. Om Nato nu rör sig mot en starkare europeisk pelare får ett samlat Norden en otroligt viktig strategisk betydelse”, säger Ulrika Möller.
Trots den externa pressen och den uppenbara viljan till närmande finns det fortsatt en friktion i hur det nordiska samarbetet ska styras framöver.
”Nordiska rådet, alltså den parlamentariska nivån, driver nu på för ökad integration inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Men Nordiska ministerrådet, det vill säga regeringsnivån, håller emot. De förhåller sig mer restriktiva till att etablera en mer formell nordisk nivå som skulle motsvara EU:s utrikes- och säkerhetspolitik”, förklarar Ulrika Möller.
Nordiska rådet har bland annat uppmanat regeringarna att tillsätta en kommission om nordisk utrikes- och säkerhetspolitik, ett förslag som regeringarna valt att lägga på is.
Även det fortsatta arbetet med att uppdatera Helsingforsavtalet från 1962, vilket ofta beskrivs som Nordens grundlag, har blivit betydligt smalare än vad Nordiska rådet hoppats på. Fokus ligger nu på att ge de självstyrande områdena, Grönland, Färöarna och Åland, en mer likvärdig status som de självständiga staterna.
”Det är utrikes- och säkerhetspolitiskt mycket intressant idag. Om Grönland integreras ännu tydligare i den nordiska familjen skulle det stärka deras position. Det är högst relevant i ljuset av de territoriella anspråk och det intresse vi sett från amerikanskt håll under Trumpadministrationen”, menar Ulrika Möller.
Denna utveckling har också förändrat Danmarks hållning, som ofta varit minst intresserade av fördjupad nordisk samordning, och istället prioriterat den transatlantiska länken och Natosamarbetet.
”Men USA:s förändrade och mer oförutsägbara hållning gentemot Nato, kombinerat med det geopolitiska trycket mot Danmark och Grönland, har förändrat Köpenhamns syn på nordisk samordning. Så även om vi inte ser en formell institutionell integration äger det i praktiken rum en betydande samordning mellan länderna i dag”, säger Ulrika Möller.
Den politiska samordningen speglas nu också allt mer och tydligare i näringslivets syn på Norden. En rad Wallenbergföretag, tunga norska industrikonglomeratet Aker, finska klenoden Nokia och danska maktfaktorn Novo Nordisk Foundation har som sagt precis insett värdet av ett tajtare Norden med sin nya industriallians.
Eirik Winter, Norden-vd på den europeiska storbanken BNP Paribas, är en som däremot länge varit en uttalad förespråkare för tanken om ett mer integrerat Norden, i sina mest visionära stunder liknat vid ett ”Nordens förenta stater”. Han ser en dramatisk attitydförändring i styrelserummen.
”Det har hänt otroligt mycket senaste tiden. När man tog upp idén om ett tätare integrerat Norden tidigare, var reaktionen ofta: 'Nej, men det där är helt omöjligt.' Det motståndet hör man inte alls i dag. När vi känner att det finns ett yttre hot, blir det uppenbart att våra likheter är betydligt större än våra skillnader. Det har blivit naturligt att tänka Norden först.”
Han pekar på konkreta exempel på hur integrationen redan har tjuvstartat i praktiken, där de nordiska ledarna agerar allt mer synkroniserat på den globala arenan.
”Om Norden bestämde sig för att tala med en gemensam röst skulle vi storleksmässigt ligga runt plats 10 eller 11 bland världens största ekonomier. Vi borde då ha ett eget säte i G20. Det skulle inte bara ha en enorm symbolisk betydelse, utan ge oss verkligt inflytande på global nivå”, konstaterar Eirik Winter.
Den ekonomiska stabiliteten och regionens starka statsfinanser gör att internationella investerare fortsätter att hålla Norden högt.
”Synen har alltid varit väldigt positiv. Vi fick en törn för några år sedan kopplat till penningtvättsaffärerna i Baltikum, där vissa nordiska banker varit väl naiva. Men i grunden förknippas Norden med kvalitet. Det är AAA-rating, låg skuldsättning och hög transparens”, säger Eirik Winter, men tillägger att det finns en innebörd av sårbarhet i det geografiska läget.
”I samband med Rysslands invasion av Ukraina fanns det initialt en viss oro bland utländska investerare för Finlands del, givet den långa landgränsen. Jag är själv reservofficer i finska armén och min 93-åriga pappa bor i Finland. Vi är noll oroliga”, slår han fast.
Går man in på djupare ekonomisk integration dyker dock snabbt frågan om valutorna upp. Medan Finland har euron håller Sverige, Danmark, Norge och Island fast vid sina respektive kronor vilket skapar valutabarriärer mitt i den presumtiva unionen.
”Jag tror att valutan i sig har ganska liten betydelse i det långa loppet. Med den snabba tekniska utvecklingen, digitaliseringen och framväxten av sådant som stablecoins kommer andra faktorer att vara viktigare än vilken underliggande valuta vi har. Det som verkligen räknas är att vi fördjupar samarbetet inom försvar, energi, innovation och företagande”, menar Eirik Winter.
Ett exempel på detta är hur de nordiska ländernas energisystem kompletterar varandra i nästintill perfekt symbios.
“Danmark är världsledande på vindkraft, Finland har byggt ut en stabil och modern kärnkraft, Sverige har sin robusta vattenkraft och Norge kombinerar vattenkraft med att vara världens näst största distributör av naturgas.”
Men kan den klassiska nordiska syskonrivaliteten, där storebror Sverige historiskt sett ofta velat dominera, sätta käppar i hjulen?
”Den rivaliteten kommer alltid att finnas där, precis som i en vanlig familj”, skrattar Eirik Winter.
”Men grundkärleken finns där också. Vi måste bara bli ännu bättre på att inte konkurrera ihjäl varandra på den globala marknaden.”
Mitt i optimismen finns det dock varningstecken som visar att det nordiska samarbetet fortfarande saknar verktyg för att hantera akuta, oväntade kriser. Under coronapandemin blottades tydliga sprickor när länderna stängde sina gränser mot varandra med kort varsel, utan samordning, vilket slog hårt mot gränsregioner och splittrade den nordiska gemenskapen.
Problemet är i högsta grad levande. Den nordiska elmarknaden har en fnurra på tråden i och med att Sveriges energiminister Ebba Busch nu vill pausa investeringarna i förnyade elkablar från Sverige till Danmark respektive Finland.
Vid ett regeringschefsmöte i Oslo nyligen uttalade också den norska statsministern rakt ut att regionen fortfarande saknar en tillräckligt robust nordisk organisation för att klara en ny stor kris.
Det är dock tydligt att omvärlden i dag allt mer ser på Norden som ett sammanhållet block. Det visar sig inte minst i det diplomatiska spelet. Nyligen hölls ett nordiskt-indiskt toppmöte i Oslo där samtliga nordiska regeringschefer mötte Indiens premiärminister Narendra Modi för att diskutera samarbete inom grön teknik och digitalisering. Kort dessförinnan samlades de nordiska statsministrarna i samma stad för strategiska samtal med Kanadas premiärminister Mark Carney.
”Det är intressanta tecken i tiden att regionala stormakter och nyckelaktörer väljer att besöka Norden och hålla möten med de nordiska regeringscheferna i ett samlat format. Det visar att regionen i dag mer och mer betraktas som ett Norden”, menar Ulrika Möller.