Julia Svensson är litteraturredaktör.
– Jag är en nordamerikansk kvinna som pratar franska. Det är i sig något onormalt, säger den kanadensiska författaren Lise Tremblay i ett mer än fullsatt författarsamtal på Bokmässans Quebec-scen.
När vi möts i mässans presscenter dagen därpå får vi tillgång till ett rum som är kalt och vitt som en kanadensisk vinter.
Jag frågar om Trumps pågående tullkrig, där Quebecs näringsliv är hårt drabbat.
– Kanada är mycket rikt, och Quebec i synnerhet, på vatten, elektricitet och aluminium. Men ja, vi får se. Det skapar oro i hela världen, att vår granne är fullständigt crazy.
– Jag är inte särskilt rädd, eftersom vi québécois, vi är nio miljoner bland tvåhundrafemtio miljoner engelskspråkiga, vi har sett allt och vi kommer att kämpa eftersom vi alltid kämpar.
Att Lise Tremblay är flerfaldigt prisbelönt är lätt att förstå. Hennes romaner och noveller har en fond av politiska och ständigt aktuella teman som berör många: klassresor, kvinnors och mäns livsvillkor och klyftan mellan rik stad och fattig landsbygd. Efter att ha läst dem känns det faktiskt som jag besökt hennes hembygd några timmar nordöst om Montreal.
På få sidor och med till synes enkla medel skildrar hon det vardagliga livet. Men lågmäldheten är förstås skenbar; konflikterna pågår i människornas inre.
Författaren Nina Björk kallade det i en DN-recension träffande för att en stilens jantelag råder i Lise Tremblays böcker: hon gör inga litterära förförelseförsök.
Romanen ”Judiths syster”, som hon skrev för tjugo år sedan men som utkom på svenska tidigare i år, är ett kondensat av allt detta.
Det är sent 60-tal och i Quebec sammanfaller rekordåren med Tysta revolutionen, då katolska kyrkan fick mindre inflytande och många i Quebecs befolkning, som huvudsakligen var arbetarklass, fick tillgång till högre studier och en medelklass växte fram.
Romanen är förlagd till Tremblays uppväxtort Chicoutimi. Den utspelar sig under ett sommarlov då huvudpersonen, en elvaårig flicka, just slutat på den katolska flickskolan, och hennes mamma har skrivit in henne på en högstadieskola för särskilt begåvade elever. Hon svärmar för en kille i det lokala fotbollslaget, hon passar barn, hjälper till med hushållet och iakttar grannarna.
Boken har den unga flickans perspektiv – något som gjorde den extra svår att skriva, säger Lise Tremblay och betonar att romanen är fiktion.
– Jag har försökt skriva vad jag tror att jag tänkte när jag var elva.
Berättelsen har flera lager som skrivs fram med Tremblays karakteristiskt korta meningar. Det handlar om dotterns relation med den feministiskt lagda mamman, som ständigt får raseriutbrott över att dottern bara vill vara som alla andra och gifta sig när hon blir stor.
Genom den elvaåriga flickans blick på omvärlden får vi också syn på arbetarkvinnors begränsade livsvillkor.
– Jag ville tala om min barndom. Om musikgruppen som nämns i boken, om grannarna och kvinnorna.
– Jag kommer från en arbetarfamilj. Min pappa körde skogsmaskiner. Mamma fick fem barn på sju år. Hon var mycket intelligent, och hon hade lärarbehörighet, men i Quebec på den tiden, när man gift sig, fick man inte längre undervisa i skolan på grund av katolicismen. Att studera vidare var inte vanligt i mina kvarter. Men det var viktigt för mamma att jag och mina syskon gjorde det. Och min mamma var väldigt sträng.
Vilken tur för dig.
– Ja, nu ja, säger hon med ett skratt. Men så kändes det inte när jag var liten. Jag hade ibland en svår barndom med min mamma. Jag bråkade mycket med henne. Men jag hade också en ganska rolig barndom. Det fanns många komiska saker som jag inte såg när jag var elva, som nu får mig att skratta.
Det finns en rolig scen som handlar om er trädgård – att alla andra har välklippta gräsmattor medan er gräsmatta är oklippt och din mamma odlar.
– Min mamma odlade svamp och människorna i mitt kvarter åt inte svamp. Hon var fruktansvärt långt före sin tid. Jag ville vara som alla andra och skämdes för svampen eftersom en av pojkarna i grannskapet hade sagt att min mamma var en häxa som skulle förgifta oss. Vi skulle alla dö när vi åt svamp från Paris.
Lise Tremblay skrattar ofta under intervjun. Hon talar en distinkt Quebecfranska och hon ger intrycket av att vara som sina böcker: skarp och korthuggen och ljus även när hon tar upp svåra saker.
”Huset på Saint Pauls väg” är en av tre böcker i en nyligen utkommen pocket. En personlig berättelse om föräldrarnas liv, skriven efter deras död. Här syns den mörkare sidan av moderns utbrott, att hon inte bara var temperamentsfull utan led av psykisk sjukdom.
– Min mor blev värre med åren. Jag tror att hon var så missförstådd att det blev värre. Hon stod lite utanför alla andra. Det gjorde henne sjukare, tror jag, och mer skör.
– Det var svårt, främst för mig som är äldst av fem syskon. Jag fick allt.
Hon skrattar.
– Jag skyddade mina bröder och systrar mycket.
Du var som en mamma för dem?
– Ja, och det är jag fortfarande. Det är en mycket kärleksfull familj, men komplicerad.
Ansvaret hon fick ta i familjen är, berättar hon, en av anledningarna till att hon inte ville ha egna barn.
– Du förstår, jag hade redan fyra. Jag hade ingen modersnerv kvar. Den var utsliten. Nej, jag ville inte. Nej, nej, nej.
Efter ett yrkesliv som lärare – hon beskriver sig som sträng och passionerad – i quebekisk litteratur gick hon för tio år sedan i pension och flyttade ”hem”. I byn Saint-Fulgence har hon låtit bygga ett hus på en sjötomt i skogen. Ibland kan hon höra vargarna yla.
I flera böcker skildrar hon vår tids liv på landsbygden med ett ständigt närvarande klassperspektiv.
– Jag är arbetardotter och förblir en person med en arbetardotters världsbild. Min exman brukade säga att ”Lise, om hon har fem dollar på bankkontot får hon ångest. Om hon har en miljon dollar på kontot får hon ångest.” Det är sant.
I böckerna flockas personer som lämnar landsbygden för högre utbildning, de som stannat kvar och de som har flyttat hem. Hon närmar sig också den avfolkade landsbygdens beroende av turism.
– Samma utveckling syns i hela västvärlden. Det skapar svåra relationer. Den permanenta befolkningen tror att de som köper husen är jätterika. Det är delvis sant men inte helt. Men det är ett problem när husen säljs så dyrt att den permanenta befolkningen inte kan köpa dem. Då kan de känna sig illa till mods, som att något stulits från dem! Det kan jag förstå. Det finns också andra konflikter, som att fritidshusägare vill ha lugn och ro och inte tycker om stora grisfarmar. Men de som bor där måste leva!
Hon fick uppleva konflikten på nära håll efter novellsamlingen ”Hägern”, där hon förlagt ett mord till orten där hon då bodde.
– Boken var fiktion, men när den kom ut fick jag dödshot. Då sa min exman att ”boken konfronterade byborna med deras undermedvetna”. Det jag skrev avslöjade deras våldsamma känslor gentemot inflyttarna. Men de var inte vana vid litteratur och visste inte att om man läser en bok som skakar om så är det för att boken handlar om något som berör en. De fick totalt spel! Men det var inga elaka människor.
Det finns mer intressant att berätta om landsbygden än om livet i storstaden, anser hon. Flera av hennes karaktärer är tystlåtna män, skarpsynta och med mycket kunskap om sin närmiljö.
– Det som kännetecknar männen från norr är att man kan lita på dem. De kommer att hjälpa dig att få loss bilen om du kört fast. De kommer med ved. De ger dig fisk. De gör sådana praktiska saker för att visa kärlek. Och ibland, som min pappa sa, är det bättre än stora kärleksförklaringar.
Hon skrattar.
– Jag känner ömhet för de här männen. Det finns sådana män i byn där jag bor. Min pappa var en sådan man. Liksom min nuvarande partner. Han pratar inte särskilt mycket men är mycket klok.
När jag frågar om hennes korthuggna stil svarar hon enkelt: hon gillar korta meningar.
– Jag tycker väldigt mycket om Marguerite Duras, men jag skriver inte som Marguerite Duras!
– Ofta tror människor att författare har ett recept. Det är inte sant. Man skriver det man kan skriva, inte det man vill.
– När jag skriver söker jag ett ljud, som musik. Jag kan leta länge, men när jag har hittat bokens ljud går allt av sig självt. Men jag är en känslig person. Det är där sprängkraften ligger, i känsligheten.
Hon älskar att skriva, blir lycklig av att jobba hårt med texten. Men att hon inte skriver på något just nu är inget som bekymrar henne.
– Det finns författare som skriver hela tiden, men inte jag. Jag skriver bara när jag har en bok i huvudet. Men när jag väl skriver, då är det intensivt. Då får man inte störa.
Lise Tremblay
Född: 1957 i Chicoutimi i Quebec.
Bor: I Saint-Fulgence i Quebec.
Bakgrund: Flyttade till Montreal som 20-åring för att studera och senare undervisa i quebekisk litteratur på college, som den i Quebec obligatoriska tvååriga universitetsförberedande utbildningen kallas.
Hon debuterade som författare 1990.
För några år sedan gick hon i pension och återvände till sin hembygd, där hon arbetar deltid med distansundervisning.
Böcker: Har skrivit åtta böcker, varav sex givits ut på svenska på Malmöförlaget Rámus: ”Hägern”, ”Huset på Saint Pauls väg”, ”Saguenay”, ”Djur”, ”Driftens väg” och ”Judiths syster”.
Senaste boken på svenska är romanen ”Judiths syster” (2026). Nyligen återutgavs tre av hennes romaner i pocketboken ”3 x Lise Tremblay”.
Aktuell i Skåne: Gästar bokhandeln Östhem i Malmö på fredag 2/10 kl 18 och Lunds novellbiennal på Kino, lördag 3/10 kl 14.
Författarkvällar på Östhem
Lise Tremblay är först ut i raden av författare som gästar bokhandeln Östhem på Fridhemstorget i Malmö.
Andra som framträder under hösten är:
- 6/10 Poesikväll i Mexikos tecken med bl a Ida Börjel, Leif Holmstrand, Petra Mölstad och David Zimmerman.
- 9/10 Anne Weber och Rebecka Kärde.
- 12/10 Tone Schunnesson.
- 20/10 Klas Östergren.
- 28/10 Petter Larsson och Liv Strömquist.
Novellbiennalen i Lund
Novellbiennalen pågår 2–4 oktober på Kino och Ateljé Leander Pihl i Lund samt Hedlandet residens i Torna Hällestad.
Medverkande författare utöver Lise Tremblay är bland andra Lina Wolff, Klas Östergren, Anna-Karin Palm, Soraya Bay och Ellika Lagerlöf.
Fullständigt program: www.litteraturscenlund.se