Röda linjer, stängda dörrar och oförenliga krav.
De begreppen duggar tätt i rapporteringen om den pågående regeringsbildningen, som verkar ha kört fast.
På den rödgröna sidan – som fick majoritet i riksdagsvalet – ser läget låst ut. Vänsterpartiet kräver att få ministerposter, och Centerpartiet vägrar att ge dem det. De fyra partierna har än så länge inte mötts i samma rum för att diskutera ett regeringssamarbete.
Enligt Lars-Johan Åge, professor i ekonomi och expert på förhandling, borde partierna börja med enklare diskussioner innan man kan ta itu med de stora frågorna.
– I stället för att gå på den stora pudelns kärna direkt kan man komma överens om väldigt små saker, som till exempel: Vem ska prata med vem? Var ska vi ses någonstans? Eller till och med vem det är som bjuder på fikat första gången, säger han.
Därför krockar det: ”Otyg”
Förhandlingar bör generellt också präglas av nyfikenhet och öppna frågor snarare än en ”hårt-mot-hårt”-attityd, säger han. Men anledningen till att det kan bli svårt i sådana här lägen är att politiker i sin yrkesnatur inte är särskilt bra förhandlare, anser han.
– Det är helt olika saker, och det krockar. I den politiska gärningen ligger det helt naturligt att man ska dra upp röda linjer. Problemet för en förhandlare är att röda linjer är ett otyg, som gör att man fastnar och det blir låsningar, säger Lars-Johan Åge.
Det finns dock en gräns när även de mest benhårda röda linjerna kan suddas ut. Lars-Johan Åge beskriver det som att partierna har en våg framför sig, där utfallet av en förhandling ligger i ena vågskålen och det som händer om man inte förhandlar ligger i den andra. ”Vågen” skulle kunna bli extra aktuellt till exempel vid hotet om ett extra val.
– Alla har ett pris, när det blir tillräckligt dyrt och obehagligt att inte förhandla eller hitta någon form av byteshandel.