Susanna Alakoskis arbete med ”Bomullssviten” har pågått i två decennier. Det känns inpå bara skinnet när man läser böckerna – vetskapen om författarens istadiga researcharbete och tröskande framåt genom generationerna bidrar till förståelsen för de kvinnor hon skriver om.
För detta handlar om kvinnor. Om den särskilda belägenheten att aldrig någonsin befinna sig i viloläge. Oavsett om man arbetar i en textilfabrik eller skriver på en avhandling, som Barbara i “Sverigefamiljen”, svitens enligt författaren sista del.
Barbara, barnbarnsbarn till fabriksarbeterskan Hilda som vi fått lära känna i tidigare delar, lever modernt familjeliv i Sverige. Barnen hatar att åka till Finland, och är över huvud taget måttligt intresserade av sitt finska arv.
Och Barbaras reaktionsmönster är skärande bekant: stoppa tillbaka den innanför västen, den störande längtan efter det förflutna, de döda. De som lever nu behöver all uppmärksamhet, ty de har sina egna kors att bära.
Men Barbara, akademikern med så fundamentalt andra livsomständigheter än sin mormors mor, kan få utlopp för sin mänsklighet i sitt arbete. Vi skriver 2020, Stockholms universitet är nedstängt av pandemin och Barbara bestämmer sig för att hennes doktorsexamen i fri konst ska vara auto-etnografisk. Betyder: hon ska intervjua sin mamma, göra efterforskningar i familjens historia – ja, hon ska i stort sett göra vad Alakoski gjort.
Ett berättande kärvt som kvinnolivet självt
I relation till sin avhandling ska hon också skapa en utställning med tyger och knappar, ärvda minnen från de finska kvinnor som är hennes ursprung.
En modernare kvinna än Barbara kan man knappast bli. Hennes kropp kommer inte att slitas i stycken av fysiskt slit varje vaken sekund. Hon har mat för dagen, ett uppvärmt hem, kan åka på skidresa med familjen. Men en modern kvinna har till uppgift att ”vara människa”, som det heter. Hon ska ha ett fungerande själsliv, en sexualitet, vara etiskt och intellektuellt välutvecklad. Och hon ska kunna bära sina barns mänsklighet, även när dessa barn skakar i sina grundvalar, som moderna barn gör när de ska försöka bli vuxna.
Genom ”Bomullssviten” följer vi inte bara familjehistorien och industrisamhällets umbäranden och modernisering. Vi följer också Alakoskis utveckling som författare. Språket har vuxit ikapp ambitionsnivån, och är nu rensopat från allt utom det nödvändiga. De stora känslorna bor inte i texten, det har de aldrig gjort. Snarare är berättandet kärvt som kvinnolivet självt.
När Barbara och mamma Kathrine besöker Centralbadet, Stockholms snofsigaste badhus, får ångbadets dimma Kathrine att se kvinnorna på bomullsfabriken för sin inre syn. Hur de öste vatten i bastun. Hur Hilda försökte dölja kroppens spår efter lille Emil, sonen hon förlorade. Den smärtan är kanske svitens allra största. Men inte ens förtvivlan efter ett barn är en ursäkt för att få vila. Det fanns ingen vila. Aldrig någonsin.
Inte ens förtvivlan efter ett barn är en ursäkt för att få vila
I vår moderna tid blir vilan närmast ett nytt krav. Det är ju därför Centralbadet finns. Av sina terapeuter får dagens kvinnor rådet att åtminstone hitta mikropauser i vardagen, sträcka ut vagusnerven, andas genom näsan på diverse tillkrånglade sätt. Man kan börja slita huden från sin kropp vid blotta tanken på att försöka hinna med det också.
Sitt främsta värde får romanen när den låter Barbaras döda förmödrar gå sida vid sida med dagens textilarbetare i andra delar av världen, som Bangladesh. De kvinnor och barn som syr de ångbastande västerländskornas knytblusar.
Effekten blir nästan som i en skräckfilm: just när vi trodde att mardrömmen var över står mördaren där igen, flinande. Han har bara bytt kontinent.