Efter åtta år lämnar Axel Josefson posten som gruppledare för Moderaterna i Göteborg. Josefson har varit stabil i rollen som oppositionsledare under de senaste fyra åren och innan dess som kommunstyrelsens ordförande 2018–2022. Få ifrågasätter hans kompetens.
Under hans år har M lyckats återhämta sig från det lokala katastrofvalet 2018. Då fick M i kommunvalet hela fem procentenheter lägre stöd än i riksdagsvalet i Göteborg. Att de borgerliga då kunde ta makten var Demokraternas förtjänst. D gjorde nämligen ett rekordval på sitt motstånd mot Västlänken.
Den moderata valberedningen föreslår nu i stället att den 13 år yngre Hampus Magnusson tar över. Magnusson har länge varit nummer två i Göteborgsmoderaterna. Relationen mellan de bägge kommunalråden har delvis varit ansträngd då bägge velat leda partiet. Efter förra valet fick lotten avgöra vem som skulle vara herre på täppan. Josefson hade fru Fortuna på sin sida den gången. Men med en enig valberedning emot sig har han nu kastat in handduken. Det är ett begripligt beslut.
Om inte annat borde nomineringen av Magnusson innebära att M i Göteborg nu kan fokusera mer på att växa som parti och ägna mindre energi åt intern maktkamp. Hampus Magnusson, som är son till det tidigare kommunalrådet Johnny Magnusson, har en gedigen förankring i Moderaterna. Han har även haft ett gott samarbete med Demokraternas ledare Martin Wannholt, som tidigare också varit kommunalråd för M.
Med Hampus Magnusson får M en mer utspelsinriktad, mer konfrontativ och mindre anonym ledare än Josefson. För en kommunal oppositionsledare är det viktigt – och svårt – att kunna nå igenom bruset, så Magnussons profil kan vara en fördel. Samtidigt är det en balansgång. Väljarna vill kunna känna förtroende för sina politiker och gränsen mellan genuin karisma och spelad folklighet kan vara hårfin. Det avgörande är att man bottnar i den politik som förs fram.
Göteborgsmoderaterna behöver hitta både en ton och en politik som går hem hos breda grupper i Göteborg. Det kan tyckas som ett arbete i uppförsbacke, med tanke på att de rödgröna har en så pass dominant ställning här. Göteborgs starka privata sektor, med många anställda, borde samtidigt ge goda förutsättningar att locka borgerliga röster. Göteborg är inte längre en stad som präglas av 1970-talets industri- och varvsarbetarklass, utan en stad med många kvalificerade jobb i olika branscher. Många göteborgare förstår att ett gott företagsklimat är bra för dem själva. Många ser också att Göteborgs kommunala förvaltning har en för stor och ineffektiv byråkrati och svårt att fokusera på kärnuppgifterna.
Ska Moderaterna lyckas måste de anpassa både budskapet och politikens innehåll till göteborgarnas särskilda förutsättningar. De får varken hamna i fällan att vara ett parti främst för de redan välbeställda eller ägna sig åt tom populism. Nyckeln är att utarbeta politik som på riktigt underlättar för alla arbetande göteborgare i deras vardag. Trafikpolitiken är en lågt hängande frukt. Detsamma gäller förbättrade villkor för småföretag, som krogar och restauranger. Sveriges andra stad måste vara attraktiv för alla som vill bidra. Flykten till kranskommunerna måste stävjas.
Det är en svår utmaning att få Göteborgs stad att ägna sig åt rätt saker, planera långsiktigt och inte låta tjänstemän och särintressen motarbeta varje förändring. För det krävs politiker som vet vad de vill och vågar använda sin makt.