Hemma hos familjen Smajlović står det ett prisskåp i vardagsrummet. Där trängs pokaler och plaketter från flera olika typer av fotbollskarriärer; allt från medaljer från små bosniska inomhusturneringar till utmärkelser från den professionella elitfotbollen.
Högst upp i skåpet står även ett gammalt fotografi i en hjärtformad ram.
– Det är Denanas bror, Zijad. Det här är den enda bilden som finns kvar på honom. Alla andra förstördes när de brände ner huset där nere.
Mannen som pratar heter Smajo Smajlović, och han lämnade Srebrenica när han var 16 år gammal. Hans fru Denana kommer in i rummet. Hon var ännu yngre när hon tvingades fly från sitt barndomshem, knappt ens 12 år fyllda.
– Min bror var 24 år gammal när han dog. I 8 år visste vi inte vad som hade hänt med honom, om han var vid liv eller inte. Vi vet fortfarande inte precis vad som hände, men har fått höra att han försökte ta sig ut genom skogen, då de stoppade och mördade honom. Först sköt de honom, sedan bara lämnade de honom att dö.
I mars 2003 begravdes de 600 först identifierade offren för massmorden och massakrerna i och runt Srebrenica. Denana Smajlovićs storebror var ett av dem.
– Att se sina föräldrar hänga över de här kistorna... Smajos mormor förlorade både sin man och tre söner. Ändå krävde hon att vara med på varje begravning, sa till sin familj att de inte fick ljuga om något för att försöka skydda henne. Man fattar inte hur de klarar av det.
Nästan exakt nio månader efter den här enorma kollektiva begravningen fick Denana och Smajo Smajlović en son. Från början var det tänkt att han skulle heta Zijad, efter sin mördade morbror.
– Men mina föräldrar sa att de inte skulle klara av det, att det skulle bli en påminnelse om allt det hemska som hänt.
Istället hade Smajo Smajlović ett annat förslag, ett förslag med en ljusare nyans. Pojken skulle döpas efter favoritspelaren Zinedine Zidane, få det fransk-algeriska förnamnet med bosnisk stavning.
Så fick det bli, och nästan 23 år senare har gossebarnet alltså vuxit upp och blivit professionell fotbollsspelare. Just nu är han mitt uppe i sin första samling med det bosniska a-landslaget, och när han introducerades för den lokala pressen var det som att Zinedin Smajlović ville presentera sig själv, förklara vem han är och vad han står för.
– Ja sam iz Srebrenice. Historija je takva kakva jeste, i to meni možda malo više znači nego drugima. Jag kommer från Srebrenica. Historien är vad den är, och kanske betyder det här lite mer för mig än för andra.
Zinedin Smajlović är från Srebrenica. Arvet och ansvaret gör så att han inte kan känna på något annat sätt, uttrycka sig annorlunda. Men Zinedin Smajlović är såklart samtidigt också från Sverige, Stockholm och Spånga.
Barndomshemmet ligger i ett lugnt radhusområde nära idrottsplatsen. Gräsmattan är välklippt, en liten stenstatyett formad som en fotboll ramar in ytterdörren. Vi sätter oss ute på glasverandan, på bordet ställs det fram svensk vetelängd, bosnisk burek och kaffe från Balkan i traditionella små fildžani-koppar.
Förvånansvärt ofta är det lättare att förstå en fotbollsspelares drivkrafter och syfte genom att prata med närstående snarare än med spelaren själv, och här har vi två stolta föräldrar som börjar från början. De berättar om den där pojken som föddes nio månader efter att locket först lyftes till Srebrenicas stora sorg, pojken som på många sätt tyckts ha haft ett utstakat öde från den allra första dagen.
– Det finns en bild på honom från dagis, tagen då han precis hade börjat gå. Alla andra barn körde runt med dockor – Zinedin hade bollar i sin vagn.
Denana Smajlović ler, minns en unge med extra energi och ett väldigt självklart fokus. På ett sätt en fotbollskille bland andra i Stockholms nordvästra förorter, men på ett annat sätt en sorts utvald budbärare i bollskor.
Vi sätter oss bläddrar i gamla fotoalbum, fastnar på en bild på Zinedin Smajlović i 10-årsåldern. Den är tagen under någon av alla pojklagscuper, visar en liten kille som med allvarlig min visar t-shirten under matchtröjan. ”Srebrenica-Potočari. Nikada ne zaboravi. Never forget”.
Under flera års tid bar Zinedin Smajlović alltid den när han spelade, beredd att exponera budskapet varje gång han gjorde mål.
– För oss har det alltid varit väldigt viktigt att våra barn ska känna till vår historia, förstå vart vi kommer ifrån. Många säger till oss: ”Är det inte synd om barnen som ska behöva se och höra allt det här om Srebrenica?”. Men skulle inte mina barn veta hur livet varit för oss, skulle de inte prata vårt språk – då hade jag misslyckats som förälder. ”Tyvärr, det här är vad som har hänt, och det behöver ni känna till. Det här är vad som har hänt ert land, er morbror, alla era släktingar”.
Ett familjealbum kan se ut på väldigt olika sätt. Festbilderna och poolfotografierna finns här också, men Denana Smajlović bläddrar vidare innan hon stannar upp.
En bild är tagen vid den stora minnesplatsen utanför Srebrenica, vid den fasansfullt stora stentavlan med alla offren sorterade i bokstavsordning. Namnet Smajlović sträcker sig över tre olika kolumner.
Totalt var de 111 stycken med just det efternamnet som mördades. Alla tillhörde inte släkten, men alldeles för många gjorde det, alldeles för många för att det någonsin ska kunna gå att bara glömma och gå vidare.
Varje sommar arrangeras den så kallade Fredsmarschen i bergen och skogarna runt Srebrenica, Marš mira. Den sträcker sig över drygt 10 mil – tar uppemot tre dygn att gå – längs samma rutt som tusentals bosniska pojkar och män försökte använda som flyktväg för 30 år sedan.
Zinedin Smajlović har deltagit så gott som varje år sedan han var liten. För tre år sedan var han mitt uppe i marschen då hans fotbollsliv tog en helt ny vändning.
Då var han fortfarande en lite vilsen tonårstalang som tvingats ta en omväg efter att det skurit sig med AIK:s akademi. Ganska nyligen hade han umgåtts med tanken att sluta helt med fotboll – satsa på basketen istället – men när telefonen fick täckning i de bosniska skogarna så visade det sig nu att en Serie A-klubb sökte honom. Lecce ville värva honom från Täby, och Denana Smajlović minns hur förbluffad hon blev.
– Jag kommer ihåg hur jag själv reagerade: ”Va? Är det verkligen dig de vill ha? De har inte tagit fel på spelare?!”. Men Zinedin var bestämd direkt: ”Kontrakt och sånt spelar ingen roll – jag kommer att ta det här, oavsett vad”.
Även om tiden i Italien inte blev någon sportslig succé så innebar den ändå brytpunkten mellan lek och allvar, mellan ungdomens drömmar och proffslivets verklighet. Och sedan dess har allt gått så snabbt. En återkomst till Sverige, ett genombrott i Sandviken, en succésäsong i norska Sandefjord, en jätteflytt till Olympiakos och nu en landslagsplats i Bosnien.
För en utomstående kan det framstå som att Zinedin Smajlović vacklat runt sin landslagstillhörighet – han gjorde faktiskt tre U21-matcher för Sverige – men i själva verket har det aldrig funnits några tvivel.
Smajo Smajovic förklarar, berättar om hur sonen först blev besviken på ledningen i ett av de bosniska ungdomslandslagen, men hur det hela i grunden alltid styrts av något mycket större än så.
– Det är inte så att Zinedin har bytt landslag eller valt bort Sverige eller har något emot Sverige. Han har haft möten med Graham Potter, och blivit väldigt imponerad av hur professionellt han blev bemött, hur stor respekt Potter visat honom och hans historia. Men det har egentligen aldrig handlat om att välja, utan mer om att vänta på Bosnien. Redan från det att han var väldigt liten har vi alla känt: Den dagen Bosnien kallar – den dagen kommer Zinedin att spela för Bosnien.
Det tar lite knappt 20 minuter att gå från det ena barndomshemmet till det andra. Förbi idrottsplatsen, över Spångadalen, in i Rinkeby.
Adi Tahirović väntar vid Askebyskolan, nedanför familjelägenheten i höghuset. Han är fortfarande bara 27 år gammal, men den egna fotbollskarriären är avslutad sedan några månader tillbaka.
Egentligen var ju tanken att han också skulle spela för det bosniska landslaget. Båda hans föräldrar kommer från klassiska fotbollssläkter i Sarajevo – den belägrade huvudstaden de sedan tvingades lämna under kriget – och även om Adi Tahirović själv föddes i ett annat land långt norrut kändes drömmen ett tag så realistisk att den faktiskt gick att ta på.
Gatufotboll i Sarajevo under sommarsemestrarna, akademifotboll i Hammarby när satsningen blivit mer seriös. Ett par kallelser till de bosniska ungdomslandslagen, en sorts proffsäventyr i den barska andradivisionen där nere i föräldrarnas hemland.
Det var nära, men ändå inte riktigt nära. Innerst inne visste Adi Tahirović hela tiden att det fanns en kille som skulle gå hela vägen härifrån gården i Rinkeby till den allra största scenen – men att det inte var han själv.
– Brorsan hängde med mig på träningarna med Vasalund/Rinkeby från egentligen första dagen. När jag var åtta år så var han fyra, och ibland när det saknades någon så fick han hoppa in. Han var en sorts maskot med sin överstora keps och sitt krulliga hår – men han var så taggad på de där träningarna. Han hade bättre närvaro än mig, trots att han knappt ens fick vara med.
Adi Tahirović minns tillbaka och skrattar:
– När brorsan kanske var fem, sex år gammal gjorde han sedan sin första riktiga träning med jämnåriga. Han bara tog bollen, och dribblade alla hela vägen fram till målet. Där vände han om – dribblade sig tillbaka hela vägen till eget mål, vände igen, gjorde alla över hela planen och satte bollen i mål. Tränaren var en kille som hette Roger. Han bara: ”Benji! Ställ dig i mål i stället”. Men det blev bara samma sak fast brorsan skulle vara målvakt. Så fort bollen kom till honom började han dribbla, gjorde bort alla motståndare tre gånger och la sedan bollen i mål. Och Roger bara: ”Det räcker! Du får spela med de som är två, tre år äldre i stället”.
Genom egentligen hela barndomen framstod framtiden som mer eller mindre förutbestämd för Benjamin Tahirović. Hans liv bestod av fotboll, och hans fotboll var rätt och slätt bättre än egentligen alla andras.
– Från det att brorsan var kanske 10 år gammal visste jag att han skulle bli fotbollsspelare. Jag visste inte om vägen skulle bli lätt eller svår – men jag visste att han skulle klara det oavsett vad.
Och hur blev det?
– Jag lovar dig, han har haft den tuffaste vägen av alla. Det har ställts ut så många hinder för honom, och han har behövt hoppa över dem gång på gång. Bland det värsta då AIK bytte ut lite folk internt i akademin – och allt förändrades bara över en natt. Plötsligt var det bara: Brorsan måste bort.
Varför det...? Adi Tahirović trevar ett tag, letar efter orden han söker. Han förstår att det han vill säga kan få vissa människor att sparka bakut, och han vill inte att det ska framstå som att han fiskar efter sympatier för en lillebror som inte bett om dem.
Men samtidigt vill han ju också vara sann mot sin egen upplevelse, säga det han har att säga.
– Det har alltid funnits det här inslaget av att vissa har kollat var vi kommer ifrån, var vi bor, liksom dragit det här Rinkeby-kortet.
Fortfarande...? Sånt trodde jag mest hände på Zlatan Ibrahimovićs eller Martin Mutumbas tid.
– Förlåt, men jag måste säga det: Om det fanns en kille som hette Svensson framför brorsan så var Benjamin tvungen att träna fem gånger så mycket, vara tio gånger så bra. Och jag visste att han var det – att han var tio gånger så bra – men ändå fick han lämna AIK. Och han blev aldrig uttagen i de svenska pojklandslagen, han blev aldrig ens uttagen i stadslagen.
Att tycka att den egna lillbrorsan blir felbehandlad är inte unikt, att se på honom med andra ögon är snarast normalt. Men om du tycks mer eller mindre ensam om din åsikt, om alla andra verkar se något annat än du gör, om det alltmer känns som att hela världen är emot dig...?
Vintern då 2020 skulle gå över i 2021 var det fortfarande långt till stjärnorna. Det verkade i stället som att bröderna Tahirović skulle möta varandra i Norrettan den följande säsongen; Benjamin höll till i Vasalund, Adi hade hamnat i Assyriska.
– Det är 45 kilometer härifrån Rinkeby till Södertälje, så efter träningarna brukade jag komma hem vid 8-9 på kvällen. Vid den tiden var alltid alla andra hemma – men just den här kvällen var både pappa och brorsan borta. När jag pratade med mamma märkte jag att det var något speciellt i luften, men hon låtsades som att det inte var något. Till slut kom farsan och brorsan, och jag frågade bara: ”Vad är det som händer?”. Men de sa inget, de bara log såhär stort och kraftigt. ”Vafan är det med er?”. Och då sa farsan till slut: ”Han ska utomlands nu”. Vadå? Vad säger ni? Vart ska du? ”Jag ska till Roma”.
Ända sedan han var liten har Adi Tahirović levt för och med Roma. Han har dyrkat Francesco Totti och Daniele De Rossi, läst på om Bruno Conti och Giuseppe Giannini, jublat åt Mohammed Salah och Edin Džeko.
Att hans lillebror nu skulle flytta utomlands var inte bara en bekräftelse på att andra också såg hans begåvning – det var en enkelbiljett till himlen.
– Mitt hjärta gick från att vara ett vanligt hjärta till att bli så stort att det inte rymdes i kroppen. Jag ville inte gråta framför dem, men så fort jag stängde dörren om mig... Tårarna bara rann.
Det tog Benjamin Tahirović mindre än två år att gå från den svenska tredjedivisionen till Serie A. Han var fortfarande bara tonåring då José Mourinho lät honom debutera inför drygt 60 000 åskådare hemma på Olimpico i Rom.
– I hela mitt liv hade jag drömt om att åka till den arenan. Att se brorsan där... Att se honom spela på samma plan som alla legendarer, att se honom springa på det gräs jag alltid har dyrkat... Jag vet inte hur jag ska förklara, jag tror inte någon kan beskriva den känslan. Det var som en film.
Som en film. Vi går runt i området ett tag, och ju längre vi pratar, desto oftare återkommer uttrycket.
Det är här i Rinkeby vi hittar Rocky-scenerna från filmen, det hårda slitet i uppförsbacke och motvind. På den ena planen nötte bröderna Tahirović ut konstgräset på ett specifikt ställe, eftersom de repeterade en och samma övning så ofta. På den andra brukade de träna i knädjup snö, byggde små kullar för att överhuvudtaget få upp bollen.
– Pappa pratade alltid om ordning, reda och disciplina. Det tog vi båda med oss ut i livet. När det var dags att gå hem gick pappa ut här på balkongen och gjorde sin speciella vissling. Jag lovar, den lät så högt att jag kunde vara i Tensta centrum och höra den ändå.
Adi Tahirović nickar mot höghuset där de två bröderna växte upp, där föräldrarna fortfarande bor kvar.
– Pappa hade alltid ett öga på oss. Alltid. Någon gång trodde vi kanske att vi gått ut utan att han märkte det – att vi var helt fria – men så plötsligt kunde vi se en rökpuff från bakom hörnet. Och då visste vi. Han hade smugit dit och stod och tittade på oss när vi tränade, men hans cigarettrök avslöjade honom.
För Adi Tahirović är det här fotbollskvarteren, området där de dribblade sig runt husen och bakgårdarna. För andra är det gangland, platsen där skotten har ekat mellan husen, där alldeles för många unga människor har dött alldeles för tidigt.
Adi Tahirović är själv jämngammal med kärnan som gängkrigen kretsade runt. Det var hans gamla skolkompisar som både sköt och dog.
– Helt ärligt, för mig var det ändå inga problem att stå utanför. Jag träffade ju de här killarna när jag var ute, men de hade sin grej – jag hade min. ”Hej, är det bra?”. Sedan gick de åt ena hållet, jag gick till fotbollsplanen. Det funkade.
Du kände dig aldrig orolig för din lillebror?
– Inte alls. För mig är det här världens bästa ställe, det finns ingen annanstans där jag känner mig tryggare. De somaliska mammorna här har ju känt oss sedan vi var så små att vi knappt kunde gå. När vi var ute och spelade fotboll brukade de komma fram och ge oss vatten och lite mat, så att vi skulle orka fortsätta. Om jag skulle sitta ensam på den här bänken och frysa – då vet jag att någon skulle komma fram och lägga en filt över mig.
Några månader efter debuten i Roma blev Benjamin Tahirović uttagen i det bosniska landslaget för första gången. Vid det laget hade även den svenska landslagsledningen tagit kontakt, men på många sätt var det för lite, för sent. Benjamin Tahirović själv har berättat att han upplevde att Janne Andersson saknade övertygelse, att den dåvarande förbundskaptenen ”ringde bara för att ringa”.
– Ingen från svensk fotboll hade visat minsta intresse tidigare. Brorsan blev aldrig uttagen till några pojklandskamper, blev alltid bortvald. Men Bosnien hade visat konkret intresse redan när han spelade i Vasalund. Det är klart att det gör skillnad. Vem är det egentligen som vill ha dig?
Engagemanget gjorde skillnaden?
– Ja. Men inte bara. Jag tror att brorsan hade valt samma sak oavsett. Varje gång Bosnien har spelat så har det alltid varit fest hemma hos oss, det har varit toppen av toppen. Och för alla oss killar med starka rötter i Bosnien har ju Edin Džeko varit en hjälte. Eller inte bara en hjälte... Alltså, hos oss är han en president, en staty. Han är en gata, han är en stad, han är ett land – han är hela Bosnien-Hercegovina.
Redan när de först träffades i Roma så klickade det mellan Benjamin Tahirović och Edin Džeko. Båda pratar de bosniska med distinkt Sarajevo-dialekt, båda tänker de på huvudstadens sätt snarare än landsbygdens.
– Att de inte bara spelar tillsammans, utan att Edin Džeko faktiskt gillar min brorsa, att han har en extra glimt i ögat när de ses... Det är helt sinnessjukt.
Det är som en film...?
– Som en film.
I somras nådde den här familjefilmen hela vägen till Hollywood. Benjamin Tahirović spelade i alla Bosniens VM-matcher, hann före Isak Hien och Taha Ali och skrev in sig i historieboken som den första VM-spelaren någonsin från Järvafältet.
Uppe på läktaren stod en kille som inte riktigt nådde hela vägen själv, men som ändå fått alla sina vackraste, vildaste drömmar förverkligade.
– På Sofi Stadium i Los Angeles finns det ju en sån här skärm som liksom är lika stor som hela taket på arenan. När den bosniska nationalsången spelades var det som att kamerakillen frös på brorsan. De visade bara honom i säkert 5-10 sekunder, det var som att någon ville att jag skulle titta på honom. Och... det träffade mig på ett annat sätt. Jag tänkte på alla landskamper vi sett när vi var små. Jag tänkte på farsan i fullt matchställ, Legea, med shortsen och allt. Jag tänkte på oss brorsor med halsdukar och såna här mjuka hattar i bosniska färger. Och jag var tvungen att ta på mig solbrillorna. Sen sa jag både till mig själv och till brorsan... ”Fan, du är så jävla, jävla bra!”.
Bosniska pojkar gråter egentligen inte inför andra, men Adi Tahirović grät den där VM-dagen, och nu rinner tårarna ner för kinderna på en bänk i norra Rinkeby.
– Förlåt, men jag... Jag är bara så jävla stolt över honom. Det är brödrakärlek på en annan nivå. Brorsan vet ju att jag hade gjort allt för honom – allt, allt, allt. Hade det kommit en kula mot oss så hade jag tagit den, så att han skulle kunna gå vidare i livet, fortsätta göra den här filmen för hela vår familj.
På övervåningen där hemma står Zinedin Smajlovićs pojkrum fortfarande orört. Hela fondväggen ovanför sängen utgörs av en enorm bosnisk flagga.
– När vi flyttade hit sa han att han ville ha flaggan på väggen. Men vi tänkte att vi kanske kunde göra det bättre, att vi kunde måla och göra väggen till en flagga i stället.
Även det här rummet är inramat av olika priser, pokaler och fotbollsmemorabilia. Smajo Smajlović visar, gestikulerar och pekar på en helt ny halsduk på ett litet bord vid dörren.
Det är en souvenirhalsduk han och hans fru har tagit med sig från Nations League-matchen i Polen förra veckan, matchen då deras son debuterade för det bosniska landslaget.
– Den senaste veckan har våra telefoner aldrig slutat pipa. Släkten och alla vänner från Bosnien är såhär: ”Wow, är det här verkligen sant, händer verkligen det här? Vilken fin son ni har uppfostrat”. Och då menar de egentligen inte fotbollen i första hand, utan de syftar på hur Zinedin har pratat, vad han har sagt.
Denan Smajlović förklarar, förtydligar:
– För oss från Srebrenica finns det alltid en sorts rädsla för att bli bortglömda – för att världen ska sluta prata om att vi utsattes för ett folkmord – så för oss har det varit så oerhört viktigt att våra barn bär vår historia vidare. Och det går att göra på olika sätt. Vår dotter Mejra studerar på universitetet för att bli lärare i religion och historia. Det är liksom ett sätt. Zinedin spelar fotboll. Och det är egentligen ett annat sätt att göra samma sak.
Det brukar heta att kriget spred ut bosnierna över världen – men att fotbollslandslaget fört dem samman igen.
Det gäller på gator och torg, på läktare och på planen. Landslagstruppen består numera av spelare som vuxit upp i USA, Österrike och Tyskland, i Malmö, Landskrona och Oskarshamn.
Två av dem hamnade på Järvafältet, knappt 20 minuters promenad ifrån varandra.
Benjamin Tahirović och Zinedin Smajlović har historier som är parallella, utan att för den sakens skulle vara identiska. De är födda samma år, har stundtals gått i samma skola. Familjerna känner varandra. De spelade fotboll ihop när de var små, de tillhörde samma AIK-kull, de hamnade sedan båda i Djursholm.
Nu ska de spela tillsammans igen, i ett annat sammanhang och en annan tröja.
I maj 2010 var det landskamp på Råsunda – fortfarande det enda tillfället då Sverige spelat mot Bosnien-Hercegovina – och minst hälften av de 22 500 åskådarna höll på bortalaget.
Någonstans på läktaren stod bröderna Tahirović, som för första gången var på en riktig fotbollsmatch tillsammans. På en annan plats stod familjen Smajlović, och när det stod klart att Sverige vann med 4-2 var besvikelsen större än att den 6-åriga sonen kunde hantera det.
– Zinedin var helt otröstlig. Han både svor och grät och kunde inte sluta.
Bosniska pojkar gråter egentligen inte inför andra – inte ens när de är små – men ibland är det faktiskt omöjligt att stoppa känslorna.
Ibland är en fotbollsmatch mest bara en fotbollsmatch. Ibland kan den vara en hel släkthistoria i olika nyanser av blått och gult; en berättelse om stolthet, strävan, sorg, saknad och samhörighet.
Bosnien-Sverige i Zenica. Avspark klockan 20.45 den 1 oktober, 2026.