Som Otto Bismarck lär ha uttryckt saken:
– Lagar är som korv, det är bättre att inte veta hur de tillverkas.
Som en större engelsk tänkare lär ha uttryckt samma sak:
– Maybe I don’t really wanna know, how your garden grows. ’Cause I just wanna fly.
Manchester City tog sig från döddskuggans dal (1–2 mot York på Botham Crescent 1998, de låg tolva i tredjeligan då) till stratosfären där världens bäste fotbollstränare (Pep Guardiola) ledde världens bäste fotbollsspelare (Rodri) på vägen till världens största klubbtitel (Champions League).
Och allt detta byggde alltså på överträdelser mot ett ekonomiskt regelverk? 115 regelöverträdelser under perioden 2009-18, bristande samarbete i utredningen som följde?
Lag är som korv, man vill inte veta hur de byggs. Supportrarna, medierna, tv-tittarna vill bara flyga lite.
Fotbollen lät det hända
När Schejk Mansour och Abu Dhabi-regimen köpte Manchester City var det för en summa som Tottenham numera betalar för att köpa ett halvdant innermittfält. En spottstyver, en veckopeng.
Vad de fick var en reklamfilm för en stat som är en magnet för pengar, både sådana som luktar och de som inte gör det. Förenade Arabemiraten är en av de nationalstater som köpt en klubb med hundraårig historia, och de har naturligtvis inte gjort det för att de älskar en snygg crossboll.
Det är politik. Och det fick hända eftersom fotbollen lät det hända.
Grindvakterna i Premier League vinkade in dem, regelfarbröderna i Uefa såg inga problem, supportrarna på marken tyckte i det stora hela att det var toppen att slippa möta York igen.
När bilan nu faller handlar det om att Manchester City brutit mot en viss sorts regler som på ytan ser ut att vilja skydda tävlingsbalansen och det organiska i sporten, men som på många sätt leder till motsatsen.
Man får inte vräka in pengar i en fotbollsklubb utan att ha tjänat in samma pengar på ett rimligt sätt. Därför fälls Manchester City.
Jag kan känna uppriktig beundran för hantverket bakom, för hederliga journalistgrävare (David Conn, Nick och Rob Harris, Martyn Ziegler, Miguel Delaney) som ägnat ett årtionde åt att granska rörelserna bakom City. Och samtidigt darra till inför att det här innebär att Football Leaks-publiceringen i Der Spiegel till slut bekräftats som giltiga uppgifter – det har varit en dålig vecka för de som förekom i de granskningarna; Cristiano Ronaldo, för att ta ett annat exempel.
Flytta ner dem
Nu ska City straffas.
De ska straffas hårt, läser jag.
De ska straffas upp-på-stupstocken-löpa-gatlopp-hängas-upp-och-ner-medeltida-gammeltestamentligt hårt.
Jag har inget emot det, verkligen inte. Låt dem ta ansvar för att medvetet ha kringgått ett regelverk som ska vara lika för alla. Flytta ner, bötfäll, fortsätt utredningarna.
Men det är inte huvudsaken, det får inte vara det. Medan City hängs på stortorget måste det också finnas utrymme för den systemkritik som fotbollen skyr som mjältbrand.
Att Andy Burnham, premiärministern, skyndar ut för att återigen (med en ny titel, han var borgmästare i Manchester senast) stryka City-ägarna medhårs handlar om geopolitik, att han inte vill stöta sig med en viktig handelspartner. Senast var det för staden Manchester, nu för hela kungadömet.
Ska det vara en faktor för en fotbollsklubb?
Häromåret pratade jag med en av de tyngsta strategerna och arkitekterna i europeisk klubbfotboll, han hade hundra invändningar mot hur Qatar kunde sitta på alla sidor runt förhandlingsbordet i Fotbollseuropa (äga PSG, sponsra federationerna, äga tv-rättigheterna, styra klubborganisationerna).
– Om Saudiarabien kan köpa en klubb och spendera hur mycket som helst – varför inte USA:s regering? frågade han. Kanske kan USA:s finansdepartement köpa Brentford och göra dem till planetens bästa fotbollslag? Varför inte?
Öppnade Pandoras ask
”Varför inte” är nyckelfrågan som hela fotbollsidrotten undvikit att ställa sig själv. Varför ska inte nationalstater få äga klubbar? Varför ska inte frågan om hur rik en ägare är vara den enskilt viktigaste för en klubbs framgångar? Varför ska inte fotbollen följa samma sorts avreglerade investeringsvurm som allt annat i samhället? Varför var inte Financial Fair Play ett ramverk som uppstod ur en omtanke kring tävlingsbalansen, utan ur omsorg om den gammeleuropeiska fotbollsadeln? Varför har ligans egna regler om ”Fit and Proper Owners” inte sorterat bort en enda ofit och oproper ägare?
Premier League öppnade en utredning, och i samma ögonblick öppnade de Pandoras ask. Det går inte att överskåda vilken sorts jordskred av juridiska processer som kan följa på det här. Man City kommer att slåss för livet, andra klubbar kommer att kunna driva på för kompensation för missade titlar, CL-platser, skumma spelaraffärer.
Fotbollen gifte sig med kapitalet och politiken, de kommer inte att räddas av juridiken. Det som skett är ett trolleritrick, och alla som vet hur de fungerar vet också att trollkarlen fixar fram kaninen ur hatten för att vi tittar åt fel håll.
Vi kollar på fotboll. Vi håller på fotbollslag. Vi tittar inte på de strukturer som möjliggjort att Manchester City, Paris Saint-Germain eller mitt och ditt storlag kunnat fuska sig till fördelar och världsherravälde.
Det är som världen utanför sidlinjerna, där en elit kan trixa med siffror medan fotfolket är upptagna med perifera kulturkrig. ”Är det verkligen rimligt att miljardärer får skattelättnader medan en halv miljard människor svälter, att välfärden säljs ut till vinstintressen och att AI eller klimatet eller något annat hotar oss med Das Untergang… Men har ni sett vilken sjuk frisyr Amanda Lind har!
Fotbollens motsvarighet är att City-supportrar håller på City, Arsenal-supportrar på Arsenal och Marseille-supportrar på Marseille.
Systemet internationell fotboll är sjukt, den som tror att Manchester City eller ens Schejk Mansour är orsaken har tittat åt fel håll väldigt länge. Och att det är Fifa, Uefa eller ens Premier League som satts att hålla vakt kring systemet.
Ve det folk som inte tuktar sina styresmän. Trodde någon att de skulle klara av det?