Susanna Alakoski
Sverigefamiljen. Natur & kultur.
Maria Küchen är litteraturkritiker på kultursidan.
Idag tillhör Susanna Alakoski våra mest folkkära författare. Liksom en gång Per Anders Fogelström och Moa Martinson, ger hon röst och gestalt åt dem i samhället som sliter hårdast och förlorar mest. Arbetarromanen är inte död.
Det senaste årtiondet har Alakoski ägnat sig åt långa romaner om fyra generationer kvinnor. Finländska Hilda i ”Bomullsängeln” (2019) fördrevs i tonåren från hemgården i Österbotten när hon blev med barn, och tillbringade sedan ett halvt sekel som spinnerska på bomullsfabriken i Vasa. Uppföljaren ”Londonflickan” (2021) handlar om Hildas dotter Greta som vågar sig ut i världen och blir barnflicka i London, men fabriksportarna slår igen även bakom henne när hon sedan flyttar till Sverige. I roman nummer tre, ”Dotterdottern” (2024), står Hildas barnbarn Kathrine i centrum och hennes vägran att inordna sig i förmödrarnas, textilarbeterskornas, öde.
Nu, i fjärde boken i denna omfångsrika romansvit, har det blivit tjugohundratal. Pandemin härjar och Kathrines vuxna dotter, konstnären Barbara, får sin mamma att inse: de kommer inte undan Finland.
Båda har försökt. Som liten skrev Barbara en ”hata-Finland”-bok. Också Kathrine försöker hålla sitt arv på armlängds avstånd, tills hennes viljestarka dotter meddelar att hon har tvärvänt och nu planerar en konstnärlig avhandling om sitt ursprung. Hon vill intervjua mamma, åka med henne till Finland och avtäcka allt som dolts och glömts.
Att använda Barbaras konstnärliga forskning som form i denna metaroman är ett listigt drag av Susanna Alakoski. Det innebär att bokens spretiga material kan få fortsätta vara det, utan att läsaren tröttnar. Detta är ju en roman om vad Barbara samlar in, hennes vånda för att få ordning på det och hur alltihop hotar att växa henne över huvudet. Så det är klart att det måste få spreta. Och Barbara som karaktär drunknar inte i allt stoff. Hon står fram som både irriterande och brinnande, och mitt i allt annat får hon mig att fatta hur ätstörningar kan fungera. När saker börjar glida henne ur händerna, ger kaloriräknande och underätande en känsla av kontroll.
Den slitsamma men kärleksfulla relationen till mamman får Alakoski verkligen liv i. Undersökningen av Kathrines och Barbaras ursprung blir mer än bara en personlig släktkrönika. Dit hör även Finlands blodiga 1900-talshistoria, feminismens framväxt och den globala textilindustrin idag.
Romanförfattares primära uppdrag är visserligen inte att vara folkbildare, men när bildning kommer på köpet som här, är det inte fel. De mörka och blodiga stråken i Finlands förflutna som Alakoski sätter ljus på, känner alltför få svenskar till, exempelvis.
Det finns passager i ”Sverigefamiljen” där språket hade mått bra av att putsas en vända till. Men som helhet är detta läsvänlig och väsentlig litteratur – med ett språk, just, som är lika vackert bångstyrigt som mamma Kathrine och dottern Barbara. Det slår gnistor om dem. Lika starkt sprakar det om Alakoskis samhällsengagemang.