Det tog åtta år för Moderaterna att hitta rätt i det nya politiska landskapet men till slut gick det. Tidö-avtalet var verkligen ingen lätt sak att förhandla fram den där hösten för fyra år sedan. Framgångsfaktorerna var att successivt bygga tillit mellan partierna, ett gemensamt fokus, en gemensam målbild, centrala och väl förberedda reformer och bred samsyn i den ekonomiska politiken. Resultatet blev fyra reformstarka, stabila och välskötta år med M, SD, KD och L.
Socialdemokraterna har nu haft tolv år på sig att ta intryck och ta fram en strategi. Det är häpnadsväckande men inget tyder på att S-ledningen har förberett ett samarbete med C, V och MP. Magdalena Andersson förklarade frankt efter valet att väljarna har valt en ny riktning för Sverige och firade med tårta men hon har ingen plan för hur hon ska staka ut den. Formerna är inte klara och det finns ingen politisk inriktning. Hon chansade på att hennes person och ”starka ledarskap” skulle räcka som samlande projekt. Det ligger nu i tusen bitar mellan kullerstenarna på Riksbron.
Man får gå tillbaka ett kvarts sekel, till 2002, för att hitta en fungerande regeringsbildare från S. Då fick de tre rödgröna partierna S, V och MP majoritet och Göran Persson kunde bilda en enpartiregering. Trots turbulens kring euro-omröstningen, stark internationell oro efter 11/9 med krig i Afghanistan och Irak och grova terrordåd av al-Qaida i England och Spanien, ett ministermord och tsunamikatastrofen var den svenska regeringen stabil under hela perioden.
”Löfven regerade utan en majoritet i riksdagen och utan en inriktning för de partier som han behövde för att få igenom sin politik.”
Efter de två alliansregeringarna fick S åter initiativet 2014. Då började försvagningen av regeringsmakten. Löfven regerade utan en majoritet i riksdagen och utan en inriktning för de partier som han behövde för att få igenom sin politik. Hans budgetar föll. Stödkonstruktionerna decemberöverenskommelsen och januariavtalet föll. Han själv föll.
Hans efterträdare Magdalena Andersson föll och hennes budget föll. Hennes sista regeringsförhandling var att göra upp om skogen med C, strandskyddet med MP, pensionssystemet med V och om politiskt och ekonomiskt stöd till gerillagruppen i norra Syrien YPG med en politisk vilde. Ingen av parterna ville prata med varandra.
Det blev en historiskt svag regering och nu är vi på väg tillbaka till samma situation.
”I år gick man till val på den mest vänsterprogressiva agendan sedan 1980-talet.”
Ett grundproblem för S är villfarelsen om mitten. Socialdemokraterna vet in i märgen att det egna partiet inte är ett mittenparti. I år gick man till val på den mest vänsterprogressiva agendan sedan 1980-talet. Miljöpartiet är inte heller något mittenparti. Den gröna ekonomiska politiken är en kopia på Vänsterpartiets med återinförd värnskatt, slopat jobbskatteavdrag på högre inkomster, skatt på banker och högre skatt på ISK och så kallad miljardärsskatt.
S, MP och V har samma syn på välfärdssystemen och på den breda ekonomiska politiken. De tre har lätt att göra upp. Men eftersom de saknar majoritet måste de ha C:s stöd och C behöver utdefiniera två partier för att skapa en illusion av att man befinner sig i mitten. Att bara förskjuta SD skapar ingen mittpunkt. Mitten behöver geometriskt och politiskt två ytterlinjer att förhålla sig till, annars tappar mitten sin balanspunkt. Därför utesluts V.
Om Andersson skulle visa sant ledarskap och ta Sverige på allvar skulle hon ställa C inför ett val. Hennes politiska projekt kommer att ligga till vänster. De tre vänsterpartierna är införstådda med att ett samarbete med C kräver kompromisser. Men det finns inget alternativ till att alla är med och att alla har inflytande.
C kan då göra ett val som är sant: gå vänsterut eller högerut? Med vänstern blir det fokus på återställare i socialförsäkringssystemen och höjda skatter. Med högern blir det fokus på inre och yttre säkerhet och sänkta skatter. Högern har därtill samsyn om den ekonomiska politiken och ett välfungerande samarbete. Tidö-avtalets ”konstitution” och principer för samarbete fungerar lika bra för fem som för fyra partier.
Att stå i mitten och låtsas som att V inte behövs är ett bedrägeri som kommer att resultera i en regering som blir lika kaosartad som de två första veckorna med Andersson som ”vinnare”. Det är inte bra för Sverige. Även nästa mandatperiod kommer att bli turbulent. Den internationella oron bara växer. Sverige behöver bygga på de styrkor vi har och Sverige behöver en regering som håller. Till höger kan man det. Till vänster behöver de lära sig.