Smålänningen Kent Olsson kom till Lunds universitet som student 1955. Hans studier avslutades med licentiatexamen inom ämnet engelska och avhandlingen ”Colour-words in Old English Poetry”. Hans insatser på Engelska institutionen innefattade utöver forskarstudierna både undervisning och administration, inklusive ett förordnande som studierektor.
Han tog sedan steget över till förvaltningen som utbildningsledare – ett slags fakultetsstudierektor – vid Utbildningsbyrån, en av de tre byråer som då utgjorde universitetets förvaltning. Omorganisationer i samband med högskolereformen 1977 ledde till självständigare fakultetskanslier, och Kent avslutade sin yrkesbana 1999 som chef för kansliet för humaniora och teologi.
Under hans tid genomgick universitetet och universitetsförvaltningen stora förändringar. Att administratörer i stor utsträckning kom med personlig kännedom om den akademiska verksamheten innebar insikter som senare tillväxt och specialiseringar inom förvaltningen försvårat. Kents trängtan i livet var kanske inte administration. Men han såg till att anställa medarbetare som han kunde lita på och som han visste skulle göra nytta.
Institutionskontakterna var viktiga för honom, också sådana som innebar att rycka ut i besvärliga situationer. Då kände han sig nära den egentliga verksamheten. Möjligen innebar det alltmer åtstramande regelverket en tvångströja. Han behövde luft runt sig. Han ville inte ställa cykeln i cykelställ, han ville inte sitta inträngd i ett hörn vid ett möte – då hämtade han hellre en extra stol – tider passades bara i de mest trängande fallen, och han kunde förlägga arbetsinsatser till tider då övriga i personalen gått hem. Detta måste hans medarbetare anpassa sig efter.
Men det fanns så mycket som gjorde det värt att anpassa sig. Kent var en i grunden snäll och välvillig människa, och han hade humor. Den kunde komma till uttryck i fikarummet likaväl som i remissvar. Han njöt av goda formuleringar, egna och andras, både i tal och skrift. Hans ”smeknamn” på chefskolleger, som nog aldrig var medvetna om dem, var roliga och träffande. Under terminstid var han alltid iförd strikt kostym, men sommaren markerade han genom att byta kavajen mot sportjacka, kortärmad tröja och ljusa byxor. Han blev på det sättet aldrig distanserad som person för sin personal.
Vi blev till och med bjudna till hans och hans älskade Lises semesterställe invid stenbrottet på Billebjer och den enorma trädgård som Lise ägnade så stor kärlek. Vi visste att han samlade på aparta namnteckningar, på telefoner och kontorsmaskiner, skinnmöbler och kanske framförallt Döderhultare av träkonstnären Axel Petersson från hans hembygds Oskarshamn. Att en Döderhultare pryder hans dödsannons känns självklart.
Gunnel Holm