Lionel Messi och andra dresserade sjölejon är värda både medalj och en rejäl pension. Men nu är det dags att återställa respekten för tråkigheten, skriver Jesper Högström.
Jag inser att det är ett tomt hot från någon som av princip stänger av tv:n så fort det inte pågår match under VM, men hör jag ett ord till om Messi, Ronaldo eller något annat av de där dresserade sjölejonen till ”stjärnor” utanför de sakliga matchreferaten lovar jag att tejpa fast volymkontrollen på fjällkontrollen på noll.
Javisst, jag erkänner att det är duktigt av ett gäng åldringar att peta in mål mot stackars uzbeker och algerier. Jag unnar dem både medalj och rejäl pension. Men det är något i tonfallet i hyllningarna till dem som för tankarna till reklaminslagen mellan matcherna med sitt devota fokus på ”stjärnorna” och ”profilerna”. Något pubertalt hjältedyrkande, någonting braskande individfixerat och medieklippsanpassat – något amerikanskt, kort sagt, i den enbart negativa innebörd som ordet tyvärr kommit att få under det senaste årtiondet.
Men framför allt oroar jag mig naturligtvis för det skadliga inflytandet på vår fina ungdom. Svenska fotbollsjuniorer borde naturligtvis sitta framför tv:n och med tindrande ögon beundra solida och heroiska försvarsinsatser – Ghanas mot England, Irans mot Belgien, Kap Verdes mot Spanien. Svenska fotbollsjuniorer borde drömma om nätterna om att få växa upp och bli Harry Souttar, Australiens obändige mittback som ledde det hjältemodiga motståndet mot Turkiet. Sådana vi hade en gång innan bortskämda journalister började klaga över det tråkiga spelet sedan vi gnetat till oss 0–0 mot Spanien.
Vi behöver få respekten för tråkighet tillbaka. Medierna har en viktig uppgift att fylla.