Hanna Höglund är skribent på kultursidan.
Plask! Vad var det?
Jo, en livskrisande amerikansk ung kvinna som hoppar i en kristallklar kanadensisk sjö med kläderna på.
Splash! En paddel bryter vågorna när en tystlåten kanadensisk man med rutig flanellskjorta ger sig ut i kanoten. Som han byggt själv. För att plocka upp den amerikanska kvinnan som trots sitt skarpa intellekt har överraskande svårt att komma upp ur vattnet.
Den som sett tv-serierna ”Sullivan’s Crossing” (på Netflix och TV4), ”Every year after” och ”Sterling Point” på Prime vet vad jag pratar om: Kanadafetischismen.
2026 strålar den fram i berättelser om överarbetade, högpresterande amerikanskor (de heter Maggie, Annie och Percy) som av familjeskäl åker från storstaden till det nordliga grannlandets glesbygd. Den sagolika naturen, släkthemligheterna, längtan efter ett ärligare, mer jordnära liv – och framför allt romansen med den kanadensiska kanotmannen i flanellskjortan – kommer att förändra dem i grunden.
Jag har låtit mig sugas djupt ner i denna nordamerikanska sjöromantik som är exotiserande, nostalgisk, men också befriande progressiv. Maggie, Annie och Percy drömmer alla om att hitta sig själva och sin drömpartner i en timrad stuga i British Columbia, Nova Scotia eller på en ö i Lake Muskoka, Ontario. Där råder ständig sommar och glasstrutarna smakar ”som ens barndom”. I sann cottage core-anda hyllas allt som är gammalt, inbott och ”äkta”. Gamla kassettband spelas upp på vintagefyndade bergsprängare av tonåringar klädda i precis lagom för stora hoodies, som ser ut att komma från en bortglömd vindslåda från det tidiga 90-talet. Brev skrivs på riktigt papper.
Så långt, så nära hemmavideo-estetiken i Jimmie Åkessons valfilm.
Men här råder också en öppenhet gentemot mer än bara vita, heterosexuella relationshistorier. Med självklarhet vimlar det av svarta, vita, asiater, urinvånare och en hel regnbåge av queerpersoner i en allmänt färgblind casting. Minns ni var hbtq+-lyckan i första säsongen av HBO:s hockeyrökare ”Heated rivalry” kulminerade? Vid en undanskymd sommarsjö i Kanada såklart.
Så kan man också väva berättelsen om sitt land. Som en fristad.
Innan Trump gav sig på den kanadensiska gränssjön Lake Ontario och döpte om den till Lake America, hade jag svårt att bestämma mig för om Kanadas romantiska tv-framgångar mest spann vidare på den gamla hajpen gällande Justin Trudeaus fasta ändalykt, eller på ett djupare plan faktiskt har att göra med det ökade euro-kanadensiska samarbetet. Så är inte längre fallet. Den kanadensiska sjökulturen är numera storpolitik.
Och när det handlar om att flexa mjuk makt och cementera bilden av att vara en snällare, öppnare och pålitligare version av USA, är trots allt få saker effektivare än att pumpa ut inkluderande turistbyrå-tv med drabbande dramatik och mänskliga dilemman som känns på riktigt. När de rika amerikanerna i sina lyxiga sommarhus i ”Sterling Point” bittert pratar om grannlandets ”socialistiska skatter” kan varje nordbo relatera. Jag är, som man säger, hooked. Sedan ett snabbt klipp och en läskande panorering över barrskogen, bergen och ännu en glittrande, åh, så glittrande sjö.