Det har varit bokmässa igen. Göteborgarna har armbågat sig fram genom den täta folkmassan för att inhandla ett par böcker eller lyssna på ett par samtal, trots att de senare ofta dränks i det allmänna sorlet eller av något konkurrerande scenframträdande som försiggår bredvid. Bokmässan handlar i stor utsträckning om kommers. Att människor köper böcker eller till och med upptäcker nya författarskap – detta år företrädelsevis från Québec, nästa år från Flandern och Nederländerna – är knappast fel.
Ändå har jag börjat undra vad det egentligen är som säljs. Tankarna blir tydligare när jag läser poeten Tora Anderssons tillfälliga blogg för DN (25/9–27/9). Hon har precis gett ut sin första diktsamling ”Tar något vasst drar det mot kindhuden” på Modernista och skildrar sin tillvaro som debutant den sista helgen i september. ”Senaste gången jag var på mässan lovade jag mig själv att inte åka tillbaka förrän jag hade en egen bok. På vägen hem skickade jag in mitt manus” inleds den första av totalt tre texter.
Jag frågar mig varför ingen vill tala om litteraturen som litteratur
Verket reduceras till ett slags inträdesbiljett: till scensamtal, middagar och fester. Om boken är bra spelar mindre roll. Det viktiga är att den får uppmärksamhet. Under mässan kommer flera personer fram till mig och säger att jag genom min debattartikel (GP, 1/9) har hjälpt Tone Schunnesson att sälja ännu fler exemplar av bestsellern ”Ultravåld”. (Sydsvenskans Maria G Francke ger mig rentav beröm för det på scen!)
Jag försöker förklara att jag inte bryr mig om hon säljer eller ej, att det är kul om hon tjänar pengar men att det inte är vad det handlar om, att det är en fråga om estetik.
Det visar sig vara svårt att nå fram. Jag frågar mig varför ingen vill tala om litteraturen som litteratur. Kanske finns svaret i Mats O. Svenssons nya essä i Vagant (25/9). Enligt honom betraktar svenskar författaren som ”en kulturproducent, en specialist på sitt gebit, men också en röst bland andra. I breda folklager ser man med förakt på författare som vågar sig utanför sitt expertområde och gör anspråk på att tala om de stora samhällsfrågor som angår oss alla.”
Fast stämmer det där sista? I paneler och liknande förväntas ju författare yttra sig om nästan allt.
Förutom skrivandet ses författaren bara som en expert på sig själv
Under årets bokmässa ordnas till exempel en kväll betitlad ”Tillbaka till en upplyst värld”. Min vän författaren Agri Ismail deltar i ett samtal med rubriken ”Kan författarna rädda världen?” Dagen efter frågar jag honom hur det gick med det. Att jag låter för vass på rösten hör jag själv. Dessutom visar det sig att samtalet mest har handlat om litteraturen som tröst och vad författarna gör när de själva känner oro. Ingen samhällsanalys, desto mer psykologi. Förutom skrivandet ses författaren bara som en expert på sig själv.
Förmodligen är det så man ska förstå det självbespeglande draget i samtida svensk litteratur. I de mest extrema fallen ägnar sig författarna åt marknadsföring i av sig själva i sina egna böcker: genom att framhålla hur svårt det är att skriva roman nummer två, genom att understryka hur skrivandet är det enda som håller honom eller henne vid liv.
Litteraturen upphör att vara en konstform och blir till en fetisch. Vågar man hoppas på en framtida bokmässa med tema romanen, essän eller poesin? Jag tror att en sådan skulle göra vår litterära offentlighet gott.