Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Några veckor före en omtalad föreläsning på läkarprogrammet i Lund växte ett missnöje bland studenterna. I korridorerna gick diskussionerna heta. Protestbrev skickades till rektorn och stridsyxorna grävdes fram inför ett föredrag man ännu inte hört men redan dömt ut.
I centrum för tumultet stod Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, vars undervisning om biologiska skillnader mellan könen hade väckt studenternas vrede. Så till den grad att universitetet utredde hans föreläsningar efter anklagelser om antifeministisk propaganda. Hesslow fick fortsätta medan kulturkriget letade sig in på utbildningen, och biologin blev politisk sprängstoff.
Det som skavde var att vetenskapen inte gav det politiskt önskvärda svaret.
Ett decennium senare har striden bytt professor. I transfrågan möttes läkaren och folkbildaren Agnes Wold av ett ramaskri när hon berättade att hon skulle försöka få ett barnbarn att tänka om ifall det upplevde sig född i fel kropp. Striden nådde snart Sveriges Radio, och nu läggs hennes populära podd ”Fråga Agnes Wold” ned. SR medger att kontroverserna har vägts in i beslutet.
Både Hesslow och Wold visar vad som händer när naturvetenskapen får ge vika för det politiskt korrekta. Inom medicinen är det en farlig ordning. Särskilt frågor om kön, genetik och intelligens har länge varit vetenskapliga minfält eftersom svaren kan utmana rådande föreställningar. Men historien ger skäl till ödmjukhet. För inte länge sedan var homosexualitet en diagnos och kvinnors lidande avfärdades som hysteri.
Det borde mana till ödmjukhet i vår tids strider om kön. Inte minst när politiken, genom den nya könstillhörighetslagen, också sätter ramar för juridiskt kön. Lagen avgör vad som gäller i samhället, men inte vad som är vetenskapligt sant.
Agnes Wold kan alltså ha fel, men det kan också hennes kritiker. Ingen av oss vet vilka av dagens uppfattningar och behandlingar av könsdysfori som kommer att framstå som övergrepp om femtio år. När vetenskapen ännu inte har säkra svar är det öppna samtalet desto mer angeläget.
Och när kontroverser blir styrande för vilka röster som får utrymme går budskapet fram till forskare – vissa frågor kostar att ställa och obekväma hypoteser kan förbli oprövade. Det betyder inte att medicinsk expertis står över kritik. Tvärtom ska påståenden granskas och prövas mot belägg. Men kontroversen i sig är inget motargument.
När vetenskapen ännu inte har säkra svar är det öppna samtalet desto mer angeläget.
Här har SR fått om bakfoten. Wold har gjort medicinsk kunskap begriplig för en stor publik, också när biologin inte har överensstämt med samtidens politiska övertygelser. Och människor slutar inte intressera sig för kontroversiella frågor bara för att dessa försvinner från etablerade medier. De söker sig någon annanstans, där motargumenten inte alltid prövas lika hårt. Följden blir mer av den misstro och polarisering som public service är tänkt att bygga broar över.
Kanske är det därför jag så tydligt minns Hesslows föreläsning om arv och miljö från studietiden i Lund. En kursare fräste ”propaganda i läkarrock”. Händerna sköt upp mellan bänkraderna. Någon höjde rösten, någon annan högg tillbaka. Våra unga dagars övertygelser utmanades, och striden om vad som var sant följde med oss ut ur salen och tvingade oss att fortsätta tänka.
Vetenskapen behöver den sortens nyfikenhet, men också den ödmjukhet som gör det möjligt att upptäcka att motståndaren kanske hade en poäng. Den som inte längre tål obekväma frågor har slutat söka sanningen och funnit sig tillrätta med något betydligt enklare – tvärsäkerheten.
Då gör en nagel i ögat gott.