Den 1 juli trädde en ny lag i kraft som gör psykiskt våld straffbart med upp till fyra års fängelse. Om någon ropade ”äntligen!”, så var det med fog.
För det psykiska våldet är mycket utbrett. 12,9 procent av kvinnorna i Sverige sade sig vara utsatta 2022, enligt Brottsförebyggande rådet, Brå.
Varför är det så vanligt? Kanske för att många betraktar förolämpningar, kontrollerande beteende och nedbrytande manipulation som nästan normalt.
Sådant man får vara beredd att ha överseende med om man är ihop med någon. Eller, för att hårdra, men bara lite: om man är ihop med en man.
En som tar emot skärpningen med tillfredställelse är Susanna Ramlid som arbetar med brott i nära relation vid Malmöpolisen:
”Det känns så skönt att äntligen kunna lagföra detta. Samhället visar att det inte är okej att bete sig hur som helst i en relation”, säger hon till Sydsvenskan (26/9) i en av en serie artiklar om psykiskt våld och den nya lagen.
Hon bekräftar bilden av smygande normalisering – återkommande kränkningar och manipulationer varvas med ömhet och kärlek, vilket gör att den drabbade tenderar att blunda för röda flaggor.
”Det är ingen som slår någon eller kallar den andre för något nedvärderande på första dejten”, säger hon.
För om det skulle hända så blir det ingen andra dejt.
I artikelserien berättar en 49-årig kvinna med det fingerade namnet Sofia om en mångårig relation som i backspegeln framstår som ren terror.
Mönstret som framträder är det vanliga, det alla känner till: kränkningarna tilltar, kvinnans självkänsla bryts ner, och hon kan ta sig loss först efter många år, med hjälp av människor i omgivningen.
”Jag litade inte på mitt eget omdöme, utan tänkte att det var mitt eget fel”, berättar Sofia som förklaring till varför hon inte ”bara lämnade”.
Sofia överlevde, men det är vanligt att kvinnor stannar med män som till sist dödar dem: åren 2017–25 dödades i genomsnitt 13 kvinnor av en man de levde eller hade levt ihop med i Sverige, enligt Jämställdhetsmyndigheten.
Mekanismerna bakom detta är välkända.
Då är det ju också hög tid att fokus skiftar från frågan om varför kvinnorna stannar till hur det kommer sig att män utövar våldet. Till det som Jämställdhetsmyndigheten kallar skadliga maskulinitetsnormer: att män ska vara ”starka”, kontrollera andra, undvika känslopjunk, aldrig tappa ansiktet.
Och det psykiska våldet kryper ner i åldrarna – tonårstjejer vittnar om hur de kontrolleras av sina pojkvänner, ofta genom att de pressas att ge killen tillgång till mobilen: sms, lösenord, möjlighet att se var de befinner sig.
Den nya lagen om psykiskt våld har fått en del kritik för att den kan leda till gränsdragningsproblem och för att psykiskt våld är ett vagt begrepp.
Men då får väl begreppets juridiska gränser klarna efter hand. För det finns inget fysiskt våld i nära relation som inte föregås av psykiskt våld. Därför är det helt rätt att tröskeln för vilket våld i relation som är straffbart sänkts: det är inte okej att kränka och kontrollera bara för att man avhåller sig från att slå.
I ett klipp som fick stor spridning för ett år sedan sade Europaparlamentarikern Abir Al-Sahlani (C) några sanningens ord i en debatt om våld mot kvinnor och barn:
”Den gemensamma faktorn här stavas m-ä-n, män.”
Så låt debatten om våld i nära relation äntligen handla om dem.