När vårdvalet i Västra Götalandsregionen infördes 2009 var ambitionen att skapa en mer tillgänglig och jämlik primärvård. Sjutton år senare ser vi ett annat resultat. Landsbygden, bland annat i Dalsland och delar av Skaraborg, har betydligt svårare att rekrytera och behålla distriktsläkare än storstäderna.
Konsekvenserna märks varje dag. I städerna finns fler vårdenheter, fler distriktsläkare per invånare och större möjligheter att snabbt få en läkartid. Därmed blir det också lättare att komma vidare i vårdkedjan genom remisser till sjukhusspecialister. På landsbygden är situationen den motsatta. I staden bor dessutom fler unga och friska, på landet bor fler äldre och sjuka. Vi lever alltså med nuvarande system dåligt upp till hälso- och sjukvårdslagens intention att de med störst behov skall få mest resurser.
Skillnaderna förstärks
Läkarbristen har varit ett permanent tillstånd på många landsbygdsvårdcentraler sedan vårdvalets införande. Samtidigt sker en omfattande överföring av arbetsuppgifter från sjukhusen till primärvården. Allt fler patienter som tidigare hade sin vård inom specialistvården tas nu om hand av vårdcentralerna. När arbetsbördan ökar mest där bemanningen redan är svag förstärks skillnaderna mellan stad och land.
Nyligen har Strategiska sjukvårdsnämnden beslutat att utreda möjligheten att etablera ett centrum för hälsa i glesbygd kanske vid Dalslands sjukhus i Bäckefors, inspirerat av verksamheten i Storuman. Vi undrar vilka problem man vill lösa med en sådan satsning? Är vården på landsbygd så komplicerade att det krävs raketforskning för att lösa den? Nej problemet är enklare än så, det saknas distriktsläkare.
Vi som skriver detta har tillsammans arbetat mer än hundra år som distriktsläkare på vårdcentraler i Dalsland. Vi ser dagligen vilka utmaningar som finns och vad som krävs för att ge invånarna en god och nära vård.
För det första behövs riktade resurser till vårdcentraler med långvariga rekryteringsproblem på landsbygd för att anställa distriktsläkare
Jämförelsen med Storuman haltar. Storuman har 5 700 invånare på en dubbelt så stor yta och mycket långa avstånd till sjukhus. Dalsland har 48 200 invånare, fem vårdcentraler inom några mils radie från Dalslands sjukhus och betydligt kortare avstånd till akutsjukhus. Förutsättningarna är helt enkelt inte jämförbara. Storuman har verklig glesbygd medan Dalsland har landsbygd om vi skall hålla oss till korrekta definitioner.
Vi har svårt att se hur ett nytt glesbygdscentrum i Fyrbodal skulle lösa problemen i Hälso- och Sjukvården för VGR:s landsbygd. Den arbetsgrupp på fem personer som är tillsatt har tre distriktsläkare men ingen av dem arbetar i Dalsland eller Skaraborg, därtill representation från FoU samt NU-sjukvården. Vi hade gärna fått utse våra egna representanter från Dalsland. Vi har full förståelse för att FoU samt NU-sjukvården vill få mer resurser i linje med sin verksamhet, men vilket är det viktigaste problemet att lösa som bäst gagnar patienterna i Dalsland?
Ingen kontinuitet
Redan i dag finns fullt fungerande vårdcentraler i våra kommuner i god samverkan med kommunernas hemsjukvård. Men utan tillräckligt många distriktsläkare blir verksamheterna sårbara och patienterna får inte den kontinuitet och vård de har rätt till.
Landsbygden bidrar med skog, livsmedelsproduktion, företagande och attraktiva miljöer för hela regionen. Invånarna betalar samma regionskatt som Göteborgsborna och bör också kunna förvänta sig likvärdiga förutsättningar att få vård.
Om regionen på allvar vill stärka vården på landsbygden finns mer träffsäkra åtgärder än ett glesbygdscentrum.
För det första behövs riktade resurser till vårdcentraler med långvariga rekryteringsproblem på landsbygd för att anställa distriktsläkare.
För det andra behöver fler ST-tjänster inrättas i allmänmedicin än det samtidigt inrättas på sjukhusen. Nuvarande nivåer kommer i bästa fall täcka väntade pensionsavgångar.
Onödiga sjukhusinläggningar
För det tredje bör vi som distriktsläkare få inläggningsrätt på kommunernas korttidsavdelningar vilket skulle bespara akutsjukhusen en mängd helt onödiga sjukhusinläggningar. Korttidsavdelningarna bör vara belägna centralt i varje kommun nära vårdcentralerna.
Ett nytt centrum kan låta handlingskraftigt. Men för patienterna i Dalsland är frågan enklare än så. Det är inte fler projekt de efterfrågar. Det är fler fasta distriktsläkare, och de vill inte vänta sjutton år till.
Kristofer Wennerström Specialist i allmänmedicin, Dals-Ed, Chefläkare Fyrbodal
Björn Belfrage Specialist i allmänmedicin, Dals-Ed
Patrik Nilsson Specialist i allmänmedicin, Bengtsfors, ST-studierektor Fyrbodal
Göran Wennberg Specialist i allmänmedicin, Färgelanda, tidigare primärvårdsdirektör Fyrbodal