Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | FLYKTINGAR
De skärpta reglerna i EU:s nya återvändandeförordning är precis vad Sverige och Europa behöver i en situation där endast en av fem personer med återvändandebeslut lämnar unionen. De återvändandehubbar som ska inrättas spelar en central roll – inte minst för en övergång till ett mer rättvist system där asyl på sikt enligt huvudregeln ska sökas utanför EU.
Bernd Parusel kritiserar i en debattartikel EU:s nya återvändandeförordning, som Europaparlamentet har godkänt efter förhandlingar och som medlemsländerna i rådet snart ska godkänna, som ”ensidig”. De nya regler som syftar till ett system där ett ja betyder ett ja, och ett nej betyder ett nej, beskrivs av honom därtill som potentiellt kostsamma och svåra att tillämpa.
Det är en märklig ingång, och anmärkningsvärda formuleringar, i en situation där fyra av fem personer med återvändandebeslut inte lämnar EU, och lagstiftaren, på uppdrag av Europas väljare, sent omsider åtgärdar detta. Det är nämligen inte enbart ”politiker i EU” som har ”störts” av det rättslösa läget. Att reglerna om vem som har rätt att stanna i EU inte tillnärmelsevis har efterlevts har, milt uttryckt, underminerat asyl- och migrationssystemen i Europa.
Bernd Parusel lyckas – i likhet med de rödgröna partierna i Sverige, vars Europaparlamentariker motsatte sig regelskärpningen i Europaparlamentet – resonera mångordigt om migration och återvändanden utan att nämna de största förlorarna på dagens icke-existerande efterlevnad: De skyddsbehövande som saknar möjlighet att ta sig till Europa med hjälp av människosmugglare.
Eftersom långt fler personer vill flytta till Europa än vad vi har kapacitet att integrera, och detta förhållande kommer att bestå, måste varje hållbar och human migrationspolitik syfta till att erbjuda skydd i Europa till dem i störst behov av detta. Det har varit, och är i vänsterkretsar fortfarande, populärt att låtsas som att denna målkonflikt inte skulle existera – att ett Europa som ”inte bygger murar” har kapacitet att integrera såväl mycket stora mängder illegala ekonomiska migranter som skyddsbehövande kvotflyktingar. Att den villfarelsen idag tack och lov inte längre är lika utbredd illustreras tydligt av de färska besluten i EU.
Återvändandeförordningen är, tillsammans med det nyligen reviderade konceptet av vad som utgör ett säkert tredjeland, ett viktigt steg på vägen mot en migrationspolitik som sätter de mest skyddsbehövande i centrum. Bernd Parusel skriver om de återvändandehubbar som kommer att minska incitamenten för illegala resor till EU att ”det kan bli dyrt och rättsligt osäkert”, men nämner inte att samtliga 46 parter till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna så sent som i maj slog fast att konventionen inte hindrar dess parter från att utveckla nya migrationspolitiska lösningar som just dessa hubbar.
Återvändandehubbar utanför EU har stor potential att skicka tydliga signaler om att illegala resor till EU inte kommer premieras på det sätt som hittills har varit fallet i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Att EU:s medlemsländer snart har bättre möjligheter att prioritera de mest skyddsbehövande på bekostnad av dem som reser till EU illegalt är utmärkt, men på sikt måste EU gå ett steg längre: EU:s övriga migrationslagstiftning bör utformas så att asyl enligt huvudregeln ska sökas utanför EU, exempelvis vid nyinrättade förbindelsekontor, och vidarebosättning till Europa ske i enlighet med respektive medlemsstats självskattade integrationskapacitet.
Det är en ensidig vision i så måtto att den klart och tydligt prioriterar de mest skyddsbehövande framför de företrädelsevis unga män med fysisk styrka och ekonomiska resurser nog att tränga sig före i kön, resa illegalt till Europa – och skamlöst ofta stanna kvar i strid med vår lagstiftning.
Alice Teodorescu Måwe
Europaparlamentariker Kristdemokraterna
Läs även