Naza
Betyg: 4
BIO. DOKUMENTÄR. Storbritannien, 2026. Regi: Yuval Abraham, Rachel Szor. Med: Yuval Abraham, tjugofyra anonyma soldater och underrättelsetjänstemän. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.20.
Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.
”Naza, det är avsiktligt dödande”, säger den anonyma israeliska soldaten. Naza är en förkortning på hebreiska för det som i svensk militär vokabulär kallas sidoskador, eller på engelska ”collateral damage”. Soldaten säger alltså att civila dödas avsiktligt i Gaza. Han tror att flera tusen människor har dött i attacker som han själv har deltagit i, och han tvekar inte att kalla det som pågår för ett folkmord.
Uppriktigt beskriver han tillvaron i armén som intensiv, till och med kul. Det var tillfredsställande att ”slutföra uppdrag” och man pratade aldrig om dem som dog. Men nu tänker han på dem.
I Yuval Abrahams och Rachel Szors dokumentär ”Naza” berättar tjugofyra israeliska soldater och anställda vid underrättelsetjänsten, anonymt och med digitalt förändrade röster, hur kriget går till. De vittnar om en tänjbar gräns för antalet civila som får dödas per Hamas-man – tjugo, trettio, femtio? – och de berättar om avancerad övervakning av palestinierna.
Ett AI-system kartlägger mönstren för hur Hamas använder sina telefoner och letar sedan upp telefoner som beter sig på liknande sätt. De som har telefonerna är legitima måltavlor. AI:n bestämmer, och det är acceptabelt om den tar helt fel och pekar ut folk som inte är Hamassoldater i upp till femton procent av fallen.
En annan metod är att hacka familjemedlemmars telefoner. Om ett barn till exempel säger ”pappa är hemma” – då är det fritt fram att bomba hela bostaden. I ett fall visade sig pappan inte alls vara hemma, men bomben föll och många civila, däribland barn, dog.
”Naza” är dynamit, och mycket riktigt har den israeliska regeringen reagerat. Filmskaparna, som Oscarsbelönades för sin förra film ”No other land” (2024, finns på SVT Play), har kallats landsförrädare. Det pratas om indragna medborgarskap. Högerextremister har krävt att de ska avrättas. Som Taliah Pollack konstaterar här i Sydsvenskan: så beter sig inte ett friskt samhälle.
I filmen framträder bilden av en auktoritär militärstat, som drillar sina soldater, underrättelseofficerer och drönarpiloter i en teknisk syn på kriget. Det är Israel inte ensamma om. I dokumentären ”National bird” (2016) beskriver amerikanska drönarpiloter som deltagit i kriget i Afghanistan ungefär samma sak.
”Min roll är teknikerns”, säger en av de intervjuade i ”Naza”. Flera andra resonerar matematiskt och metodiskt, de tecknar i ett block för att demonstrera strategier. Det är kriget som ingenjörskonst och algoritm. De här människorna drivs inte av hat efter Hamas vidriga terrorattentat 7 oktober 2023 – de utför sitt arbete.
Att de inte framträder med namn och ansikten är förstås en svaghet hos filmen, även om det inte krävs någon gnistrande slutledningsförmåga för att förstå hur farligt det vore för dem.
Inbäddat innehåll
I skydd av mörkret sitter de mittemot Yuval Abraham på hustak i Tel Aviv och låter sig intervjuas. Deras ansikten ligger i skugga, i fonden skymtar stadens upplysta skyline. Genom fönstren på de närmaste husen syns människor i sina lägenheter. De tittar på tv, plockar undan, vilar i soffan. Då och då går flyglarmet, men det utlöser inga stora reaktioner.
Till skillnad från många andra krigsdokumentärer är detta en lågmäld film, närmast elegant i sitt utförande och med starkare muskler bakom sig än ”No other land”. Både brittiska tidningen The Guardian och regissören Jonathan Glazer (”The zone of interest”, 2023) är inblandade på produktionssidan.
Till formen påminner den om BBC:s fantastiska dokumentärserier ”Det var en gång ett Irak” och ”Det var en gång ett Nordirland”: en människa placeras på en stol och får berätta. En skillnad är att de medverkande befinner sig mitt i händelseförloppet, kriget pågår ju.
De svarar mestadels lugnt och sakligt på Yuval Abrahams likaledes sakliga frågor. Bara någon gång hörs ett ansträngt andetag, eller ett maniskt tonfall, som när en man utbrister hur han sett på skärmen att Gaza är fullt av döda, liken är överallt.
”Naza” är en omtumlande film med lång efterverkan. Den hör till de dokumentärer som jag tycker undandrar sig betygsättning, eftersom den måste ses som just en seriöst ämnad dokumentation som kommer att lägga en pusselbit till en framtida historieskrivning. Sådant bör egentligen utvärderas på ett annat sätt än på en skala 1-5.
Slutscenerna utspelas i Gaza, där perspektivet vänds. Det behövs inga fler kommentarer.
”Naza” har biopremiär den 1 oktober.