”Det är allvar. Vad göra? Främja folkbildning och studieförbund. Subventionera fysiska böcker. Fixa ett bibliotek i varje gathörn. Allt, bara något händer.”
Det kanske ser lite osnyggt ut att inleda en text på GP Kultur med att citera tidningens kulturchef – men Johan Hilton är knappast ensam om att känna att något ganska radikalt måste hända, ställd inför ännu en PISA-rapport som vittnar om en stadigt sjunkande läsförståelse bland svenska skolelever (GP 13/9).
Reaktionen kunde tillhöra nästan vem som helst.
Jag har mig veterligen aldrig talat med någon som inte tycker det är viktigt att satsa på att få barn och unga att läsa. Jag anar till och med att man skulle kunna komma överens över blocken om att sådana satsningar måste få kosta.
Men frågan är om vi också är överens om vad det egentligen innebär att ”kunna läsa” – och inte minst om hur skolan ska arbeta för att säkra den förmågan. ”Läsning” kan rimligen inte avse hur många aktiviteter som helst. Det kan låta självklart – men både stora delar av kultur-Sverige och många företrädare för det svenska pedagogikämnet är förtjusta i vidöppna begrepp som kan tolkas lite olika från kontext till kontext.
Förvånansvärt ofta tycks begreppet ”läsning” kunna avse lite vad som helst, kanske just eftersom det har så hög status.
Hellre vidöppna begrepp som kan tolkas lite olika från kontext till kontext. Och visst finns det risker i att tro att allt går att dela upp i binära motsatspar– men den som går till motsatt ytterlighet riskerar att fastna i betydande intellektuell trubbighet.
Förvånansvärt ofta tycks begreppet ”läsning” kunna avse lite vad som helst
När jag oroar mig för unga människors sjunkande läsförmåga oroar jag mig inte för att de skulle sakna förmågan att orientera sig i ett Tiktok-flöde eller inte hänga med i valfri Netflix-serie. Oron gäller något mycket specifikt, nämligen förmågan att kunna avkoda ett särskilt skriftsystem i syfte att rekonstruera en nedtecknad innebörd. Det är önskvärt att avkodningen med tiden sker i stort sett flytande och att återskapandet med tiden kan ske tyst i ditt eget inre.
Annars misstänker jag till exempel att högre studier blir en omöjlighet.
Alltså är jag mycket skeptisk till Oscar Björks, forskare i svenska med didaktisk inriktning och lärarutbildare vid Mälardalens universitet, förslag om att vidga svenskämnet till det betydligt bredare ”språk och kommunikation” (DN 27/9), där man både ska hinna med att läsa ”Gösta Berlings Saga” och att göra multimodala analyser av ”K-pop: Demonjägarna”. Coolt!
Men något kommer garanterat få stryka på foten i ett så brett definierat ämne och det blir rimligen det inslag som är mest tids- och arbetskrävande.
”Att dela upp elever efter en norm som i praktiken utgår från en idealiserad ’modersmålstalare’ riskerar att stigmatisera snarare än att stödja” skriver Björk – och jo, jag sympatiserar med övertygelsen om att alla måste känna sig inkluderade i undervisningssammanhang. Men det är också viktigt att man kan göra distinktionen mellan att uttala sig om någons essens (vem personen är) och någons kompetens (vad en person – vid en viss tidpunkt – förmår göra).
Sådant tragglande kan vara tråkigt men låt oss inte relativisera hur viktigt det är.
Att inte bottna i majoritetssamhällets språk är ett enormt handikapp för den som vill delta i samhället på lika villkor oavsett om vi försöker dölja det eller inte.
Och när Pernilla Glaser på de här kultursidorna efterlyser läsfrämjande insatser som riktar in sig på unga människors berättarlusta kan det vara ett nog så betydelsefullt komplement men knappast en tillräcklig grund (GP 18/4).
”Den talade och framsjungna berättelsen har stampat takten långt före boktryckarkonsten” upplyser Glaser oss om, vilket är en viktig poäng men på ett helt annat sätt än vad hon tror. ”Berättelser” och ”litteratur” är nämligen inte sinsemellan utbytbara begrepp. Det ena torde vara vad evolutionspsykologen David Geary kallar för en biologiskt primär förmåga, det vill säga något som människan med tiden utvecklar spontant. Om jag tolkar min tvååriga dotters ivriga gester rätt har hon redan börjat fabulera – det är bara ordförrådet som inte hunnit med.
Läs- och skrivförmåga är däremot inte en teknik som utvecklas spontant utan kan kräva en del möda och systematisk undervisning av någon som redan behärskar tekniken. Sådant tragglande kan vara tråkigt men låt oss inte relativisera hur viktigt det är.
Demokratin behöver medborgare som kan söka och tillgodogöra sig samhällsinformation och som har koncentrationsförmåga nog att följa sammansatta resonemang till slut. Under stora delar av nittonhundratalet bibehöll den portugisiska regimen medvetet en hög nivå av analfabetism i landet för att stävja politisk organisering. Att det säkert fanns gott om goa skrönor ute på den portugisiska landsbygden var knappast en tillfredsställande kompensation.
Så absolut, låt oss göra allt, bara något händer.
Bara vi är överens om att det är just läsförmågan som verkligen står i centrum för alla de här satsningarna.