Johanna Frändén: Äntligen tycks fotbollsfusket ha nått vägs ände
Att ta del av domen mot Manchester City är som att öppna ett fönster och andas ny luft. Kanske har vi till sist slagit i taket för hur ansvarslös den internationella fotbollen tillåts vara.
2026 tycks bli året då fotbollsfifflandet nådde nya nivåer – och där konsekvenserna äntligen fick genomslag.
Det är förstås inte klart förrän det är klart, men tillåt mig tvivla på att Manchester City har så övertygande bevis för sin oskuld på 114 ”åtalspunkter” att de lämnar den här soppan utan att straffas.
När Premier League äntligen vågar syna de egna – och därmed riskerar att svärta ner ligans eget rykte – är det något nytt som har hänt. Frågan är vad.
Jag hoppas att det rör sig om ett reningsbad som bara börjat.
Som det knappast undgått någon har alltså den åttafaldiga Premier League-mästaren från Manchester befunnits skyldig till fiffel på över hundra punkter. Det gäller uppblåsta sponsorkontrakt, pengar som cirkulerats bort från sitt ursprungliga användningsområde och transferaffärer som vida överskridit de tillåtna ekonomiska ramarna.
Klubben har dopat kassan och vunnit titlar som en direkt följd av det. Man har, med andra ord, fuskat.
Vi som tittat på när storklubbarna ogenerat tagit kreativa omvägar förbi Financial Fair Play-regelverket de senaste åren har sedan länge tvingats resignera inför pengarullningen. Den har känts som ett monster som fotbollsvärlden helt enkelt inte kunnat rå på.
Men ett första tecken på att supportrarna fått nog kom redan 2021. Det var då Super League-affären exploderade rakt i ansiktet på det dussintal fotbollsklubbar som såg en stängd liga utom Uefas räckhåll som nästa naturliga steg.
Uefa fick för en gångs skull se ut som garanten för en sund idrott då, men det rättsliga efterspelet till Super League innebar en viktig seger för fotbollen av helt andra skäl: 2023 slog EU-domstolen fast att Uefas och Fifas regler för att godkänna konkurrerande ligor på förhand helt saknar juridisk giltighet. Enligt EU:s principer om fri rörlighet kan vem som helst starta en egen turnering och bjuda in vilka klubbar de vill till den.
Det var ett viktigt besked. Inte så mycket för att de stora fotbollsklubbarna kommer orka göra ett nytt utbrytningsförsök särskilt snart igen, sett till den folkstorm de möttes av. Men för att de alltid kommer att kunna hänvisa till domen om Uefa och Fifa börjar bete sig som de totalitära moralväktare de länge agerat som.
Allt detta rör förstås ganska avancerade administrativa ämnen som den gemene fotbollsälskaren inte ids engagera sig i. Man håller på en klubb för att ge vardagen mening, för att umgås på läktare och i tv-soffor, för att – om jag får lov att låta lite pretentiös – känna sitt hjärta slå för något större än den egna tillvaron.
Det finstilta sköts av andra.
I det perspektivet ska vi kanske tacka Fifaordföranden Gianni Infantino för att han i somras körde upp näsan så långt i Donald Trumps bakre regioner att han trollade bort ett rött kort för amerikanen Folarin Balogun inför åttondelsfinalen mot Belgien i VM.
Gianni Infantino har länge lett Fifa på ett sluttande plan när det kommer till moral, värdighet och sunt förnuft. Nationsförbunden har, med några enstaka undantag, accepterat detta. Oftast har det handlat om ren pragmatism, där kostnadskalkylen för att sätta sig på tvären bedömts som för hög.
Men när fifflet från högsta ort framstår i helt öppen dager och får direkt sportsliga konsekvenser blev det omöjligt att lalla med. När fotbollen inte längre lyder under sina egna regler riskerar den att göra sig själv irrelevant.
Vi har under de senaste åren fått se en rad domar – både juridiska och, kanske viktigare, från den rasande folkdomstolen – som vittnar om att den internationella fotbollen inte är helt och hållet till salu för högstbjudande. Publiken vill ha begripliga regler på planen, juridiken förväntas garantera att de följs i styrelserummen.
Låt oss be en bön för at 2026 blev året då fotbollen började rensa upp i sina egna kloaker.