I Global AI Index, som mäter länders samlade kapacitet inom AI, hamnar Sverige på en oroande 25-plats. AI-kommissionens arbete är därför viktigt men det saknas ett avgörande fokus. Vi halkar inte efter för att vi saknar tillgång till AI. Vi halkar efter för att vi inte vet vad vi ska göra med den när vi väl har den.
Den stora skillnaden ligger i att använda AI horisontellt och att använda den vertikalt. Horisontell AI adresserar generella verksamhetsprocesser på bred front: snabbare mejl, enklare sökning, automatiserade sammanfattningar. Användbar, skalbar och i snabb takt på väg att bli en stapelvara.
Vertikal AI går djupare. Den löser komplexa, verksamhetsspecifika utmaningar genom att integrera domänexpertis, äganderätt till data, branschprocesser och kärnarbetsflöden i verksamheten. Det är AI som förstår hur ett logistikflöde faktiskt ser ut, hur kreditbedömning går till i praktiken, hur en serviceorganisation fungerar när allt inte följer manualen. Eller hur en dialog mellan en myndighet och medborgare går från ärenderegistrering, diarieföring och behörighetskontroll till utredning, informationsinhämtning, juridisk bedömning och förslag till beslut.
Det är här jag menar att Sverige riskerar att halka efter. Inte i tillgången till AI, utan i förmågan att använda den där den faktiskt förändrar verksamheten.
Sverige placerar sig på plats 25 i rapporten Global AI Index, en plats som oroar med tanke på Sveriges historiska roll som tech-ledare. AI-kommissionen, med Carl-Henric Svanberg i spetsen och Börje Ekholm bland ledamöterna, levererade i november 2024 en färdplan med 75 åtgärdsförslag. Mer infrastruktur. Mer kompetensförsörjning. Mer samordning.
Diagnosen är korrekt. Men den lämnar en svårare fråga efter sig: vad händer när AI väl är på plats?
74,7 procent av de svenska företag som övervägde AI men backat ur anger kompetensbrist som primärt skäl. Här finns en viktig lärdom för svensk offentlig sektor. Det låter som ett argument för kommissionens linje – mer utbildning, fler specialister. Men bristen är inte nödvändigtvis på människor som kan köra ett chattverktyg eller driftsätta en copilot. Bristen är förmågan att ta AI från horisontell nytta till vertikal transformation.
Det är två helt olika kompetenser. Ändå dominerar den horisontella användningen av AI i många organisationer.
Resultatet är förutsägbart. Risken är att offentliga verksamheter nöjer sig med att kunna redovisa AI-initiativ, utan att förändra kärnprocesserna.. AI kan visas upp i årsredovisningen och i den offentliga kommunikationen. Men frågan är vad som faktiskt har förändrats i verksamheten.
Danmark toppar EU med 42 procents AI-användande bland företag, högre än Sverige. Samtidigt visar en kartläggning av 353 AI-projekt i danska kommuner något mer intressant än själva användningsgraden. Chatbotar och digitala assistenter är vanliga, men AI används också för ekonomistyrning, remissvar, ruttplanering för hemtjänsten och bygglovshantering.
Det är just den förflyttningen som är intressant: från AI som generell assistent till AI som en del av själva verksamheten. Exemplen från grannlandet visar att hög användning kan kombineras med ett djupare verksamhetsfokus. Men antalet AI-projekt är alltså inte poängen. Det är möjligt att ligga högt i användarstatistiken och ändå befinna sig på efterkälken, om AI stannar vid generella hjälpmedel. Det intressanta är om AI används där den faktiskt skapar värde.
I workshops runt om i Sverige ser jag konsekvent samma mönster: organisationer som lagt vertikala AI-förmågor ovanpå sina befintliga horisontella fundament uppnår produktivitetsvinster på 15 till 20 procent eller mer – inte per funktion, utan tvärs igenom hela arbetsflöden. Det horisontella lagret skapade bindväven. Det vertikala lagret skapade kvantsprånget. De organisationer som aldrig tar det steget får förmågan utan effekten.
AI-kommissionens färdplan fokuserar på att Sverige måste accelerera sin tillgång till AI: datadelning, beräkningskapacitet, regulatoriska sandlådor, offentlig upphandling. Det är nödvändigt infrastrukturarbete och kommissionen förtjänar erkännande för att ha satt det på den politiska agendan. Men tillgång till verktygen är inte samma sak som verksamhetsnytta.
Då är ett mer konkret och bra exempel förslaget om en gemensam AI-verkstad där myndigheter, regioner och kommuner ska kunna utveckla och driftsätta AI-lösningar som är byggda för deras faktiska verksamhet. Det avgörande är vad som sker före, under och efter driftsättning: om lösningen förankras i verksamhetens processer och följs upp mot konkreta resultat avgör om AI blir en transformation eller bara ytterligare ett digitaliseringsprojekt. Det handlar om hur ledningsgrupper väljer att sekvensera sina AI-investeringar och om de förstår att horisontell AI öppnar dörren, medan vertikal AI är det man bygger när man väl är igenom den.
Sverige halkar inte efter för att vi saknar tillgång till AI. Vi halkar efter för att vi inte vet vad vi ska göra med den när vi väl har den.
De organisationer som har ett försprång är inte de med flest AI-projekt. De är de med det mest disciplinerade förhållningssättet: de identifierar vilka processer som faktiskt spelar roll för verksamhetsmålen, bygger eller samarbetar kring AI-system specifikt konstruerade för dessa processer, mäter kontinuerligt och skalar upp det som fungerar.
Det kräver att man slutar behandla horisontell driftsättning som ett mål och börjar behandla det som vad det faktiskt är – ett startskott. Det kräver också att den nationella AI- debatten slutar mäta framgång i adoptionsgrad och börjar ställa frågan om djup:
Hur många svenska företag och myndigheter har AI som verkligen förstår deras verksamhetsprocesser? Sverige behöver en debatt som ställer den frågan – inte bara räknar huvuden som nickat ja till AI.
Bertil Claesson, landschef för Oracle Sverige.