Guldpalmsvinnaren ”Fjord” målar upp en laddad konflikt mellan en barnrik familj och samhället, mot en fond av det nordliga Norges höga berg. Den kritikerrosade rumänska regissören Cristian Mungiu rotar i till synes olöslig frågor om tolerans, integritet och tro, skriver Kerstin Gezelius.
Drama
”Fjord”
Regi och manus: Cristian Mungiu
I rollerna: Renate Reinsve, Sebastian Stan, Vanessa Seban, Henrikke Lund-Olsen, Lisa Carlehed m. fl. Längd: 2 tim, 26 min (från 11 år). Språk: engelska. Biopremiär
Vid foten av branta fjäll vid randen till ett iskallt hav finns precis plats för ett litet välordnat samhälle med familjehus i standardutförande, en skola, ett ålderdomshem och en fiskehamn.
Hit, till ett nordligt Norge, kommer paret Lisbet och Mihai Gheorghiu med sina fem barn för att börja ett nytt liv. Mihai har erbjudits arbete genom den lokala frikyrkan och Lisbet hjälper till med hanteringen av de döda på ett äldreboende.
Familjens djupa religiositet hålls under uppsikt, men tolereras. Lisbet blir vänligt tillsagd att inte pracka på de avlidnas anhöriga någon form av religiösa riter och Mihail blir tillsagd när han frånvarande börjar klinka ”Amazing grace” på skolans piano. När en lärare börjar misstänka att barnaga ingår i uppfostringsmetoderna blir allt mycket mörkt mycket snabbt.
Guldpalmsbelönade ”Fjord” är en märkligt synkronistisk upplevelse. Det är som om regissören Cristian Mungiu har åkt från hemlandet Rumänien till Skandinavien för att rota i en av våra mest aktuella och olösliga konflikter: Hur visar vi tolerans mot det som förefaller sträva bakåt, mot intolerans? Och hur bevarar man sin integritet, sin tro och sin självkänsla när det nya samhället ingriper i det allra mest privata, omformar förhållandet mellan vuxna, och till barnen? När blir vårt nordiska, förnuftsbaserade regelverk snarare en sträng, ateistisk religion?
Mungiu ger inga svar. Inte ens på vad som egentligen hänt eller inte hänt i familjen. Han ringar däremot kompromisslöst in konflikten och vägrar lika kompromisslöst att lösa den. Hejdar varje scen precis i tid för att reta upp den publik som är vana vid att korten läggs på bordet. Familjens antydda våld och samhällets tydliga våld vägs in i det sista mot varandra i salar av ljust trä med vida panoramafönster mot havet. Där ute finns friheten, underskön men iskall.
Lisbet vet att minsta protest kan ligga dem i fatet inför rätten och Renate Reinsve bär hennes tillbakahållna ångest med imponerande stränghet. Sebastian Stans Mihail är så självklart marinerad i en patriarkalisk kultur att han aldrig behöver manifestera sin manlighet. Men till slut får han nog och samlar in protester från likasinnade samfund världen över och snart står aktivister utanför rättssalen med plakat som likställer socialtjänsten med Satan.
Allt ramas in av diamantformen som uppstår när de skyhöga bergen speglar sig i det svarta vattnet och verkar förstärka en bild av människan som ensam mellan himmel och jord. Men den smala remsan av land som familjen delar med sina gudlösa grannar kommer förr eller senare tvinga fram en kompromiss – här uppe överlever man inte utan samsyn. Vem ska ge vika?
Den störiga tonårsflickan i grannhuset dras till barnen Gheorghiu för att de är annorlunda, som hon. De har ett oskyldigt allvar som hon inte kan bossa över. Hon i sin tur lär dem något om olydnad och respektlöshet.
Där ligger den verkliga tragedin som Mungiu kommer åt: Att lösningen hade kunnat växa fram av sig själv, genom barnen som lär känna varandra, lägger sig i varandras liv, tar reda på varandras hemligheter. Att det dödliga ligger i själva tvärsäkerheten. Brådskan, lappkasten vi gör för att snabbt passa in och tillhöra de rättänkande
Se mer. Tre andra filmer av Cristian Mungiu: ”4 månader, 3 veckor, 2 dagar” (2007), ”Skrönor från de gyllene åren” (2009), ”R M N. Kall vinter” (2022).