Efter valet har det politiska pusslandet börjat på allvar. Vilka frågor ska in, vilka ska ut och vilka kompromisser går att leva med? Alla bitar lär inte falla på plats enkelt. Men en fråga borde de partier som nu söker formerna för ett regeringssamarbete faktiskt kunna enas om: att ta bort lönetröskeln för arbetskraftsinvandrare.
Centerpartiet har under valrörelsen lyft frågan tydligt och vill avskaffa den generella lönetröskeln och i stället låta kollektivavtalens lönenivåer gälla. Argumenten handlar bland annat om kompetensförsörjning, Sveriges konkurrenskraft och om att ett nationellt lönekrav slår olika på en arbetsmarknad där lönerna varierar mellan yrken och delar av landet.
Här finns något att bygga vidare på. Saco har länge invänt mot idén att staten ska bestämma en generell lönenivå för arbetskraftsinvandrare. Vår linje är betydligt enklare: låt den svenska modellen göra jobbet. Kollektivavtalsenliga löner och villkor ska gälla även för den som kommer hit för att arbeta.
Sedan den 1 juni gäller som huvudregel att en arbetskraftsinvandrare från ett land utanför EU måste ha en lön som motsvarar minst 90 procent av medianlönen i Sverige. I dag innebär det minst 34 470 kronor i månaden. Det räcker alltså inte att lönen och övriga anställningsvillkor är i nivå med svenska kollektivavtal. Lönen måste dessutom passera en statligt bestämd tröskel.
Det är en märklig ordning på svensk arbetsmarknad.
I Sverige är det arbetsmarknadens parter som bär ansvaret för lönebildningen. Kollektivavtalsenliga löner och villkor ska självklart krävas. Men staten behöver inte lägga ett eget lönegolv ovanpå det. Problemet blir särskilt tydligt när den avgående regeringen samtidigt tvingats göra undantag från sitt eget lönekrav för bristyrken. Redan där börjar den generella regeln knaka i fogarna.
Lönetröskeln berör inte bara traditionella låglöneyrken. Den kan också få betydelse för akademikeryrken där lönenivåerna ligger under tröskeln. Det illustrerar ett grundproblem: en och samma lönenivå ska fungera för en arbetsmarknad med helt olika yrken, kompetenskrav och lönestrukturer.
Frågan handlar samtidigt om betydligt mer än principerna för lönebildningen. Sverige är ett litet, exportberoende land med stora behov av kompetens. Företag, offentlig sektor och akademi konkurrerar om människor på en internationell arbetsmarknad. Internationell kompetens går inte att ta för given. Sverige är inte heller det enda som lockar. Arbetskraftsinvandringen behöver därför vara en del av Sveriges långsiktiga kompetensförsörjning.
Arbetslivskriminalitet, exploatering och handel med arbetstillstånd är allvarliga problem som måste bekämpas kraftfullt. Men åtgärderna måste träffa problemen. Ett generellt lönekrav är ett trubbigt verktyg. Det är helt enkelt fel ände att börja i. Satsa i stället på riktade åtgärder: kontrollera att lönen faktiskt betalas ut, att försäkringar och andra villkor följs och att arbetsgivaren fullgör sina skyldigheter.
Myndigheterna måste ha effektiva möjligheter att kontrollera arbetsgivare och de som utnyttjar människor ska mötas av kännbara sanktioner. Det finns ingen motsättning mellan ordning och reda och en fungerande arbetskraftsinvandring. Tvärtom. Sverige behöver regler som skyddar människor från att utnyttjas utan att samtidigt stänga dörren för den kompetens som arbetsmarknaden behöver.
Och den kompetensen behövs på många håll. Arbetskraftsinvandring handlar inte om en enskild bransch eller ett visst yrke. Svenska arbetsgivare behöver kunna rekrytera den kompetens de behöver internationellt. Det är viktigt för företag som vill växa, för verksamheter som behöver bemanna och ytterst för Sveriges ekonomi och konkurrenskraft.
När partierna nu lägger sitt politiska pussel finns därför en bit som borde gå att få på plats. Låt parterna sätta lönen och rikta kraften mot de arbetsgivare som faktiskt missbrukar systemet.
Sverige behöver både kompetensen och den svenska modellen. De går alldeles utmärkt att förena och det borde partierna enkelt kunna enas om.
Sofia Rydgren Stale, ordförande Saco