Rättegången om Tjörnolyckan som krävde två människoliv – en liten flicka och hennes mamma – och traumatiserade de efterlevande var känslosam. Det var outhärdligt att lyssna på pappans berättelse om hur han plötsligt såg den svarta bulben i fören på lastfartyget Misje Verde, hur hans båt och familj drogs ned under vattnet och hur han till slut kom upp till en havsyta som luktade diesel.
Hans ord om upptäckten av flytvästen som var tom och insikten om att dotterns liv var förlorat kommer nog aldrig att lämna mig.
Kontrasten mot kaptenens och lotsens invändningar – och bristande vilja att ta ansvar – var slående. Misje Verdes ryska kapten var på väg att ta på sig ansvaret vid ett tillfälle men om det var på grund av dålig tolkning under rättegången, eller om han i efterhand rättade sig, får jag låta vara osagt.
När kaptenen och lotsen nu döms för vållande till annans död i två fall, vållande till kroppsskada av pappan och sonen samt vårdslöshet i sjötrafik efter Tjörnolyckan, står det klart att deras invändningar avfärdas rakt av med hänvisning till sjövägsregeln som handlar om ett ”upphinnande fartygs” skyldighet.
Då spelar det ingen roll att det fanns en grävskopa på däck som lotsen och kaptenen menar begränsade sikten.
Det avfärdas också av tingsrätten med motiveringen: ”Som erfarna sjömän måste det ha stått klart för dem att det vid sådana förhållanden var ännu mer påkallat att ta radarskärmarna till hjälp med utkiken.”
Både kaptenen och lotsen har i efterhand förvisso medgett att fritidsbåten syntes på radarn från och till – men påpekade att det är lätt att se på storskärm i en rättssal med fullt fokus på radarbilderna. Det är en helt annan sak att upptäcka det på kommandobryggan, var deras försvar.
I domen konstaterar tingsrätten att fritidsbåten var synlig på radarn och att det var kaptenens och lotsens ansvar att ha koll på den.
”Kravet på ständig och noggrann utkik är en kärnbestämmelse i sjövägsreglerna”, skriver tingsrätten.
Under rättegången försökte kaptenen och lotsen skjuta över ansvar på varandra. Lotsen menade att utkik inte var hans ansvar och kaptenen pekade på en ljudinspelning från kommandobryggan där lotsen hörs säga att han ”tar över” styrningen av Misje Verde.
Tingsrätten konstaterar att han ”påtagit sig ett större ansvar för Misje Verdes framförande än hans ålagda i egenskap av lots”. Men det friar inte kaptenen som sysslade med pappersarbete på bryggan. En kapten har det övergripande ansvaret, enligt tingsrättens mening, och i det här fallet hade han också en ”utökad övervakningsplikt” i relation till lotsen.
Därför döms båda.
Göteborgs tingsrätt berör inte med ett ord försvarets påpekande om att fritidsbåtens kapten – den drabbade pappan – borde ha hållit uppsikt akteröver. Skuldfrågan avgörs helt av att Misje Verde var upphinnande och därmed skyldig att ha koll på vad som fanns i farleden, särskilt under sommaren med tanke på all fritidsbåtstrafik.
Efter att ha följt rättegången på plats är min känsla att kaptenen kan acceptera domen men jag tror att lotsen kommer att överklaga till hovrätten.
Han hade starkt stöd av lotskolleger på plats som gav uttryck för att det var fel att lägga ansvar på en lots. Därför skulle jag inte bli förvånad om frågan om lotsens roll i relationen till kaptenen blir föremål för prövning i högre rätt.