Kärlekshistorier – en musikalisk afton
Av och med Mari Götesdotter och kapellmästare Oscar Johansson. Övriga musiker: Sebastian Lilja, Simon Petersson, Kristoffer Rostedt.
Hipp, Malmö Stadsteater, spelas 29/9 och 6/10
Anna Lindblom är teaterkritiker och skribent på kultursidan.
Finns det verkligen något kvar att säga om kärlek? Är inte alla kärleksord redan skrivna, alla kärlekssånger redan sjungna?
Nej. Och jo. Givetvis finns det evigt angelägna ämnen, varav kärlek givetvis är ett, och givetvis utgör dessa ämnen veritabla minfält av trötta klichéer.
När Mari Götesdotter, till vardags skådespelare i Malmö Stadsteaters ensemble, bjuder in till en musikalisk afton i kärlekens tecken gör hon det således både lätt och svårt för sig. Lätt eftersom ämnet är så relaterbart för precis alla människor. Svårt eftersom, jamen det där med minfält etcetera.
Föreställningens stomme är små egenupplevda kärleksberättelser som vanliga Malmöbor på teaterns uppmaning valt att dela med sig av, och som läses upp på scen. En sorgsen liten hyllning till en älskad mamma på väg in i demensens dimmor. Ett vittnesmål om en vänskap som föddes ur självaste döden. En liten tablå från en dansbana i Ystad, där blickar en gång möttes och livet därmed vände.
Är det omskakande? Nja. Är det överraskande? Nja. Men det blir bra ändå, vilket kan hänföras till ett par lyckliga omständigheter.
Omständighet nummer ett består i det totalt anspråkslösa anslaget. Kärleken lurar oss gärna till storvulna uttryck och pretentiösa pinsamheter, men där hamnar vi aldrig. Mari Götesdotter är fullständigt fri från choser och poser när hon, som hon uttrycker saken, skapar en känsla av vardagsrum – närmast en kliché i sig, och dessutom ett tilltag som svårligen borde låta sig genomföras i Hipps myndiga katedral, men hon lyckas. Det blir enkelt, vänligt och avspänt. Förvisso hanteras både svandun, paljetter och svepande kjolar i de rikliga kostymbytena, men det är glamour med glimten i ögat.
Dessutom – lycklig omständighet nummer två – är Mari Götesdotter en riktigt fin sångerska. Med en mjuksträvt jazzig röst och uppbackning av fyra stensäkra musiker tar hon sig an kärlekslåtar som inte direkt utmanar – lite Dylan, lite Wiehe, lite Coldplay – men som levereras både tonsäkert och innerligt.
Om det finns ett nyckelord denna kväll så är det värme. Föreställningen uppstod, får vi veta, eftersom Mari Götesdotter gick omkring och tyckte att världen var så himla kall och hård och hemsk att hon kände att hon behövde samla ihop lite ljust och varmt och hoppfullt som motvikt. Lite kärlek att känna välbehövlig samhörighet kring. Att få vila i en stund.
Nej, resultatet är inte en kulturupplevelse av den sort som kränger och bråkar och skakar om. Det kan man inte påstå. Men måste alla kulturupplevelser vara sådana? Kan man inte bara få kura ihop sig och bli lite struken medhårs, när hösten nalkas och världen brinner? Dväljas en stund i snällt och vackert?
Jo. Det kan man få. Det behöver man. Malmö Stadsteater kan gott försöka frigöra Hipps scen lite fler höstkvällar, och låta Mari Götesdotter hålla fler vardagsrum.