Neil Young & The Chrome Hearts
Second song
Reprise/Warner
ROCK Åldersskillnad kan beskrivas på olika sätt. Som i den här dialogen mellan mig och en yngre kollega:
Jag: ”Vad jag gör? Jag försöker få tag på en box med Neil Young.”
Hon: ”Det... vet jag nog vad det är.” (Hon öppnar ChatGPT och börjar knattra.)
Hon: ”Neil Young? Det är ett förkylningsmedel, va?”
Jag: ”Ehm... Nej, det är en rockstjärna från Kanada. Tänker du på Kan Jang?
Hon: ”Men du sa ju box! Vad har det med musik att göra?”
Jag har aldrig känt mig lika gammal. Och innan någon nu börjar mässa om ungdomens förfall är det inte ett dugg konstigt att personer under 25 år varken känner till Neil Young eller musik i fysiska format. Till skillnad från flera av sina generationskamrater har den 80-åriga bisonoxen från Toronto exempelvis aldrig fått en viral hit på TikTok, med tillhörande dans. Inte än, i alla fall.
Med tiden bleknar alla. Allt passerar. Det som var viktigt för en generation behöver inte betyda ett smack för en annan. I ”Second song” faller höstlöven till marken i musiken och texterna. Till slut måste även Neil Young sjunga om sin egen förgänglighet, när ens minnen och person är knutna till en annan tid med andra ideal, andra politiker och ett annat klimat.
Young har släppt 21 album på 2000-talet. Många har varit diffusa och tunna. Delar av ”Second song” är däremot bland det bästa han spelat in på länge. Särskilt låten ”Soon I might be going”, där han lånar sin egen melodi från outgivna ädelstenen ”You never call”. Orden flödar länge och fritt till musik som svävar någonstans mellan albumen ”On the beach” och ”Comes a time”.
Neil Young sjunger som om tiden håller på att rinna ut. Särskilt raderna som verkar riktade till dottern som vägrar träffa honom, de där orden som måste sägas innan allt verkligen är för sent.
BÄSTA SPÅR: ”Soon I might be going”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik