Med en budget på 10 miljoner dollar har den surrealistiska skräckfilmen ”Backrooms” nu gått upp på topp 10-listan över årets mest inkomstbringande filmer i USA. 21-åriga regissören Kane Parsons inledde projektet som kortfilmer på Youtube, baserade på så kallad creepypasta med samma namn.
”Backrooms” utspelar sig i ett vagt 1990. Alkoholiserade och nyligen frånskilda Clark driver en affär som säljer reamöbler i en anonym strip mall. I terapin pratar hans terapeut om att köra fast i ett spår, om ”minsta motståndets neuronkedja” men en dag hittar Clark ett utrymme bakom väggen i sin affär. Ett utrymme som tycks spegla hans värld på ett skevt och ödsligt sätt.
Kortfilmerna som ”Backrooms” bygger på inspirerade också tv-serien ”Severance”. En annan lysrörsgrå korridorsdystopi som balanserar mörkret med ett vemodigt anslag. Covid-pandemin förändrade hela idén om kontorsarbete och om vi ska tro AI-industrin så kommer hela tjänstemannasektorn snart att implodera. Amerikanska köpcentrum står halvtomma, deppiga möbelaffärer som den i ”Backrooms” är en miljö som nästan försvunnit.
Estetiken som ”Backrooms” målar upp kallas liminal spaces. Det är en stil som exploderade på nätet i slutet av 10-talet. Synbart övergivna platser som existerar mittemellan. Hotellkorridorer med heltäckningsmattor som tycks sträcka sig mot evigheten. Kaklade rum halvfyllda med vatten, som kröker sig ut i det okända. Spartansk datorgrafik, eller verkliga miljöer som ser renderade ut. Tröskelrum mellan verklighet och dröm, liv och död.
Den liminala estetiken är nostalgisk. Genom ruinerna av en tid som gick att förstå konfronteras vi med vår allt mer abstrakta tillvaro. Det är ingen slump att "Backrooms” utspelar sig några få år innan internet började göra vår rumsliga upplevelse allt mer formlös.
Nostalgisk skit kastas på väggen men den fastnar inte.
Kanske tyder det på att samtida USA befinner sig i en kulturell korridor. Går vi mot en AI-explosion, eller en återgång till ett mindre, mer jordat kulturskapande? Nostalgi och traditionalism eller revolution och sprakande framtid? Filmåret 2026 dras mellan olika krafter och fastnar ofta i ett sorts trevande.
Skräckfilmer som ”Backrooms”, Curry Barkers ”Obsession” och Markipliers ”Iron Lung” gör stor succé med, i sammanhanget, minimala budgetar. Storsatsningar på varumärkesfilmer floppar.
Star Wars-filmen med Yoda-bebisen som alla tyckte var så gullig uppskattades inte ens av de mest inbitna fansen. Inte heller en avpolitiserad, animerad version av ”Djurfarmen”, eller en komedi om en pappa som tvingas ta hand om sina barn i sann åttiotalsanda, i form av ”The Breadwinner”. Nostalgisk skit kastas på väggen men den fastnar inte.
Black Lives Matter-eran är över och fascismen är som alltid väldigt dålig på att skapa relevant kultur.
Samtidigt ratar publiken också radikala filmer som ”Is God Is” och ”One Spoon of Chocolate”, som båda blickar tillbaka mot 70-talets exploateringsfilm för att berätta nutida historier om det svarta USA.
USA genomgår en existentiell kris. TV-kanalerna och filmstudiorna har haft all anledning att profilera sig mot en konservativ publik, men filmerna släpps i ett land som är utmattat av Trumps kulturkrigande och chockpolitik. Black Lives Matter-eran är över och fascismen är som alltid väldigt dålig på att skapa relevant kultur.
Netflix roast av Kevin Hart som släpptes i maj, ser ut som ett desperat försök att fånga en tidsanda som inte vill låta sig inkapslas. Panelen består av mer eller mindre skandalomsusade komiker och kändisar och stämningen är forcerad JVVF (Jag Vill Vara Farlig). Trots skämt som har slipats till perfekta uddar mot allt det som numera buntas ihop som ”woke”, är det något tillrättalagt och förutsägbart över Netflix version av en roast.
Shane Gillis, som är konferencier, fick sparken från ”Saturday Night Live” 2018, efter reaktioner på hans podcast där han kallade kineser för rasistiska öknamn och hånade deras sätt att prata. I panelen sitter Tony Hinchcliffe, komikern som öppnade för Donald Trump på ett kampanjmöte 2024, och då kallade Puerto Rico för ”en flytande ö av sopor”. Flera av komikerna påstår att Netflix ska ha bett dem om kontroversiella skämt. ”They told me to be racist” säger Shane Gillis efter ännu ett desperat försök att chockera.
Mellanårsvalen har inletts och ser ut att bli en politisk vändning. Samtidigt är det få som tror att Trumps regering kommer lämna över makten frivilligt och USA:s högsta domstol domineras fortfarande av den fascistoida högern. Vi är i stormens öga, eller kanske i en myndighetsgul korridor med flimrande lysrör. Om räddningen eller en större fasa väntar runt hörnet vet vi inte.
Han låter som USA:s regering, hur kontroversiellt kan det bli?
”Backrooms” antyds utspela sig i minnet där artefakter från verkligheten ändrar form och blir monstruösa. Varje gång vi minns något så förändrar vi detta utifrån vilka vi är när vi minns det. Kevin Hart-roasten utspelar sig i minnet av ett edgelordigt 00-tal där komiker som Louis CK, Sarah Silverman och Dave Chappelle fick publiken att famla efter luktsaltet. Men när Tony Hinchcliffe står på scen på Kia Forum i Inglewood med bultande ven i pannan och gapar om att George Floyd är i helvetet är det mest förutsägbart och ängsligt. Han låter som USA:s regering, hur kontroversiellt kan det bli?
I rummen bakom möbelaffärens vägg i "Backrooms" återkommer de ting som finns på andra sidan. Men de har tappat sin funktion, växt fast i taket, spegelvänts. Simulationer av edgy komik från 00-talet eller könsstereotyp familjeunderhållning från 80-talet blir samma sak: något bekant men samtidigt groteskt och meningslöst. Kulturvärdet fastnar i kulturgöraren.
Publiken sviker prompt-filmerna. Teorin runt användningen av AI för att skapa kultur är att vi vill se minnet av sådant vi tyckte om idisslat av en algoritm och serverat till oss om och om igen. Hittills tyder ingenting på att det är sant.
De liminala platserna som utgör skräcken i ”Backrooms” är ruiner av hypermodernitet. Den generativa kulturen skapar ingenting nytt, den kan bara tolka det som redan har hänt. Framtiden är en ruin, en förvrängning av nutiden men framåt kommer vi bara om vi slutar att irra i korridorerna.
Som alla skräckfilmer som rör sig runt det kusliga, okända, faller ”Backrooms” ihop när monstren tar form. Trollen spricker i solen. Bortom lysrörsljuset finns en morgondag. Att filmer som ”Backrooms” och ”Obsession” blir årets stora succéer trots en bråkdel av skärmarna och marknadsföringsbudgeten som de andra filmerna på listan åtnjuter är en glitch, något som inte ska kunna hända.
Kliniken jag går till har bytt till en AI-telefontjänst som pratar med mig med irriterande Kalifornien-dialekt.
På en biltur runt San Francisco konfronteras jag med de enorma reklamskyltar som flankerar motorvägen här. Alla annonserar AI-lösningar riktade mot företag. Reklamen är inte till för vanliga tjommar som pendlar till jobbet utan för venturekapitalister och företagschefer. Kliniken jag går till har bytt till en AI-telefontjänst som pratar med mig med irriterande Kalifornien-dialekt. Än så länge har jag aldrig lyckats komma fram till rätt person med hjälp av den.
Den liminala nutiden är ett förvrängt fuskbygge vars profeter lovar guld och gröna skogar. Men de äger inte framtiden. Det finns en väg ut ur varje labyrint. Och det finns nytt liv utanför minnets korridorer.