Aris Fioretos
Yellow. Norstedts. 244 sidor.
Johan Wilhelmsson är litteraturkritiker på kultursidan.
Det är möjligt att sommarens Homeros-hajp gjort att jag fått prövade bronsåldershjältar och uggleögda gudinnor på hjärnan. När jag läser Aris Fioretos nya roman ”Yellow” slås jag hur som helst av tanken att också det här är ett slags odyssé.
Romanens episka irrfärd är inte av det mytologiska slaget. Den går längs den högst reella flyktingrutten från talibanernas cyklopvälde i Afghanistan via Anatoliens vidder och Camp Morias Hades-lika migrantläger till ett Tyskland alltmer njuggt mot främlingar. Överfarten till grekiska Lesbos i en överfull gummibåt framstår som lika riskabel som någonsin sundet mellan Skylla och Karybdis.
För att klara av alla prövningar krävs förstås en mångförslagen hjälte, och Fioretos har skapat en sådan som snarare motsvarar vår tids önskningar än något antikt ideal. Yellow är en mjuktuff tonårig flyktingtjej med adhd och en jobbig men användbar förmåga att i blixtrande syner uppfatta glimtar av framtiden. Som sidekick har hon en transsexuell manlig prostituerad som kallas för Primadonnan och ansätts av ”friare”.
Väl framme i Tyskland hamnar de i klorna på ett dysfunktionellt familjeföretag som säljer droger och arrangerar vadslagning kring destruktiva ”challenges” på Darknet. När de försöker frigöra sig väntar en spektakulär slutuppgörelse, nästan som hämtad ur någon Kepler- eller Millennium-roman.
Fioretos förra roman ”De tunna gudarna” var en lågmält fängslande skildring av spänningen mellan apollonisk klarhet och dionysiskt rus i ett fiktivt rockband (modellerat efter verklighetens Television). Hur olik ”Yellow” än är sin föregångare så är den ett slags fortsättning, eftersom huvudpersonerna i de båda romanerna träffas och knyts samman i en avgörande scen.
Vad Fioretos vill med den nya romanen blir jag inte riktigt klok på. Jo, att skapa en inkännande bild av en flykting av kött och blod bortom klichéerna av idealiserat offer eller svartmålat hot. Skildra en prekär situation med rivningskontrakt och osäkra uppehållstillstånd för migranter pressade mellan ett samhälle som inte vill veta av dem och en undre värld som vet att utnyttja dem. Fast varför då denna teatraliska action, detta generiska melodram? Anpassningar till ett 2020-tal vars kollektiva undermedvetna har Netflixifierats.
Romanens behållning hittar jag främst i de realistiska avsnitt som skildrar flyktens vedermödor och utsatthet. Och i Fioretos självreflekterande prosa som är allt annat än schablonmässig och som bitvis firar triumfer i skildringen av ett medvetande trängt mellan ett mörkt förflutet och en hotfull framtid.
Som alla vet står ju den ”Zeus lag” om gästfrihet mot främlingar som det högtidligt hänvisas till i Christopher Nolans filmepos sällan särskilt högt i kurs. Varken i den bronsålderscivilisation som i ”The Odyssey” befinner sig inför sin snara undergång eller idag.