På tisdagen kom bekräftelsen.
Manchester City pekas ut som skyldiga av den oberoende utredning som Premier League beställt för att ta reda på om de fubbat med sina räkenskaper mellan 2009 och 2019, för att därefter vägra samarbeta i ärendet under flera år.
Läsningen är dräpande, och genom hela pressmeddelandet återkommer ett träffande ordval: Bluff.
City har bluffat sig fram, byggt en bluffekonomi för att skapa en av fotbollshistoriens mest optimerade verksamheter. Lönerna och övergångssummorna som användes för att snickra ihop Pep Guardiola med Kevin De Bruyne, Sergio Agüero och Bernardo Silva – det var pengar andra tvingades tjäna på vanligt vis.
Så många motståndare har pulvriserats, flyttats ned, missat Europa, blivit av med nyckelspelare, kommit tvåa och krossats med fem eller sex mål.
Och så var det en bluff.
Domen är omvälvande för all fotboll. Fruktansvärd för engelsk, som förlorar sin trovärdighet. En gigantisk spricka i fasaden har uppstått. Manchester City måste straffas på hårdast tänkbara sätt, inte minst sportsligt, för att den ska ha någon chans framåt.
Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här?
Tja, alla?
Nu till de verkliga problemen
Det räckte egentligen med att veta rätt lite om Citys ägare och kasta en snabb blick på räkenskaperna för att bli fundersam.
Farbröderna som planerat blåsningen är en sorts gren av Mohamed bin Zayed al-Nahyans kungafamilj. Al-Nahyan är Förenade arabemiratens president och högsta chef i Abu Dhabis härskarfamilj, den mäktigaste i områdets sju furstendömen.
Hans bror, Sheikh Mansour, är den som äger City på papperet.
Manchester City har alltså styrts av regimen i ett land där pengar regelbundet landar utan frågor. En mängd svenska gängkriminella har valt att köpa fastigheter och bosätta sig där av det skälet, vilket de har gemensamt med flera kändisar ur svensk fotbolls mest populära låda: Agenterna.
När Premier League gav grönt ljus till deras investering fick man sällskap av en regim som är främmande för oberoende granskning, fri press och inte har någon offentlighetsprincip. Gränserna mellan de själva, deras vänner, de statliga och privata företagen och institutionerna finns knappt. Allt sitter ihop. Intressekonflikter har ingen vidare laddning.
Risken för att man vid någon tidpunkt skulle se annorlunda på likabehandlingsprinciper eller inte tänkte låta sig hindras från att skjuta till obegränsat med pengar var kanske inte mikroskopisk.
Men nu till de verkliga problemen.
Har aldrig varit ett fotbollsprojekt
Förenade Arabemiraten har varit tredje största mottagare av brittisk vapenexport de senaste åren. Handeln mellan länderna uppgick till 25 miljarder pund 2025.
Storbritanniens premiärminister Andy Burnham var tidigare borgmästare i Manchester där han berömde Abu Dhabis investeringar i fastighetsprojektet Manchester Life i stadens fattigare kvarter. Han har haft en lång relation till Khaldoon al-Mubarak, Citys operativa chef, som även basar över landets statliga investeringsfond Mubadala Investment Company.
Redan i augusti rapporterade Bloomberg att det kom politiska varningssignaler inför en eventuellt fällande dom, och året innan hade emiratiska tjänstemän tagit upp ämnet i samtal med den brittiska regeringen.
Skälet är att Manchester City aldrig varit ett fotbollsprojekt.
Kanske är det här en bra tidpunkt att påminna om det.
Köpet av klubben har alltid handlat om Förenade arabemiratens anseende, om förbättrade handelsrelationer och kontroll över det diplomatiska handlingsutrymmet.
Bakgrunden till Saudiarabiens köp av Newcastle är detsamma, där brittiska politiker hjälpte till att trycka igenom investeringen med påhittade löften om att den politiska ledningen inte var inkopplad. Qatars köp av PSG är inte annorlunda. Villkoren har varit tydliga. Kylian Mbappés kontraktssituation fick både Emmanuel Macron och Nicolas Sarkozy att blanda sig i.
Belöningen var alla pokaler, glansen deras satsningar skänkt ligan – och det var kul så länge inga intressen ställdes mot varandra.
Men det här är prislappen.
Börjar nästan se ut som rätt beslut
I Sverige har vi inte heller haft världens bästa omdöme när det gäller vad som säljs till vem.
Exemplen är många. En rysk affärsman har byggt ett stort hus och underjordiskt garage vid militärbasen på Muskö, samhällsfastigheterna som SBB tappat, som polishus, driver runt på öppet investerarhav. Det har varnats för utländska köp av skolor, kinesiska företag har tagit kontroll över en stor mängd jobb och byggt fabriker, en bolagskoncern med kopplingar till organiserad brottslighet har köpt tingshuset i Södertälje.
Men fotbollen gjorde på ett annat sätt. Och idag blir det slående igen, hur den gått motsatt väg.
Den undvek inte bara multiklubbsnätverken, olika bedragare och Red Bull, utan också den här rävsaxen, till skillnad från andra delar av vårt samhälle.
Det börjar nästan se ut som rätt beslut.