Skellefteå är min guldfavorit
Jag måste hålla fast vid det.
Det finns något speciellt över laget och man förtjänar fullsatt i alla hemmamatcher. Man gör få misstag, älskar att hålla i pucken och dominerar matcherna. Den förra veckan ser jag som ett litet debacle, men kanske en bra läropeng för laget.
De var klart överlägset Luleå och man har precis allt som går att önska av ett topplag. Bra målvaktsspel, som kommer bli ännu bättre när Linus Söderström gör ännu en comeback. Man har kanske SHL:s två bästa spelare i Jonathan Pudas och Oscar Lindberg och Pudas glädje när han gör mål är trevlig tv-underhållning. Det ser ut som han avgjort en VM-final, men hellre det än att man ser ut som Viktor Tichonov i ansiktet när man målat.
Ryktena går på stan att Hardy Häman Aktell kommer tillbaka till ”schtaan” när han är skadefri i Bern. Han kommer från Kåge utanför Skellefteå och som de flesta i den generationen vill man hem till Västerbotten. Då förstärks Skellefteås defensiv ytterligare. Jag har svårt att se att något lag kan hota Skellefteå från att vinna två år i följd.
Det rann iväg i den tredje perioden och ska jag vara ärligt så var det här en de sämre matcher som jag sett Luleå spelat senaste åren. Matteus Ward hade ingen bra dag i kassen, men det var väldigt virrigt i egen zon och stundtals såg det ut som ett seniorlag mot ett ungdomslag. Blev nog en lång bussresa hem för Luleåkillarna, trots att det bara är 14 mil mellan hockeymetropolerna.
Det finns så många positiva saker som kan nämna om hemmalaget efter derbysegern.
Huggs skymning vid Pudas 1–0.
Pär Lindholms backhandflipp vid 4–1.
Oscar Lindbergs uppåkningar med pucken – sheriffklass på poängkungen.
Mikkel Aagards målkänsla, speciellt i trängda lägen.
Lagets förmåga att vinna måstederbyt.
Nu har man sju raka hemmasegrar mot Luleå – storebror, helt klart.
Hudson Faschings klubbteknik – magisk. Fin styrning till 5–1.
Älskar hettan
Det finns inget bättre när en hockeymatch bjuder på så mycket känslor som vi såg på tisdagskvällen i Skellefteå.
Två lag som inte gillar varandra och två supportergrupper som geografiskt är nära varandra, men har noll positiva känslor för motståndarlaget.
Då blir det en bra hockeymatch.
Hockey utan känslor är värdelöst att kolla på. Jag var lite orolig för att lagen inte skulle vara så irriterade på varandra. Ingen Jimmie Ericsson, Per Ledin eller Brendan Shinnimin.
Men det blev hetta och derby i det och man såg hur Luleå-spelarna försökte få Mikkel Aagard ur balans och hur Skellefteåspelarna störde sig på Markus Nurmis orakade anlete.
Tack för det.
Supporterkupp
Det börjar bli allt vanligare att hemmalagen knappt släpper biljetter till motståndarlagens supportrar. Men som vanligt går det sådär. I alla fall på de så kallade toppmatcherna och derbyn där fansen för bortalagen är kungar på att antingen bli medlemmar i hemmaföreningen och på så sätt komma åt medlemssläppen gällande biljetter.
Luleå hade kommit över en medlemslänk och kunde på så sätt fylla hela kurvan i Kraft arena. Nu blev Luleås fans lite tystare efter den första perioden där Skellefteå fick hela tre mål, men i inledningen hördes Luleås fans klart mest och lite synd att klackkampen dog ut.
Jag fattar att hemmafansen är irriterade över att det var Luleåiter lite överallt, men egentligen för de skylla sig själva. Så sent som på matchdagen fanns det biljetter kvar till matchen och Skellefteå har ett märkligt svagt intresse hos fansen att sälja ut arenan. Vill man inte ha ditt värsta fienden, eller om det är Löven-fansen, får man väl köpa upp arenan. Då blir det enbart hemmastöd förutom de där 150 biljetterna som arrangörsklubben måste släppa till gästerna.
Jag har inget emot ett massivt bortastöd. Två stora klackar som hetsar varandra är lika kul att lyssna på som att kika på vad som sker på isen.
Doldisarna gör succé
Skellefteå är ett av de lagen i SHL som är mästare på att värva doldisar från andra lag och se till att de blir kompatibla som som toppspelare eller till och med aktuella för Tre Kronor.
Vilken sportchef som helst skulle tacka ja eller ladda på om Oscar Lindberg vill hem. Eller Pär Lindholm eller Jonathan Pudas. Men där sitter inte Skellefteås storhet.
Man såg potential i backarna Pontus Johansson och Viktor Grahn, till exempel. Eller Rikard Hugg för den delen. Grahn är fostrad i Luleå, men gör nu succé i värsta rivalen. Nu har han en viktig roll i Skellefteås försvar och vet om han har tålamod kommer han blir en riktigt bra back i Skellefteå, för det är vad Skellefteå är bäst på – utveckla hockeyspelare.
Pontus Johansson avgjorde derbyt på tisdagskvällen när han följde med Pär Lindholm i ett anfall i boxplay och satte 4–1. Han knäckte Luleåspelaren över en åkning över 30 meter och såg ut som Eric Heiden på skridskorna.
Sitter Hall säkert?
Ja, den eviga frågan när SHL rullar på i ett bra tempo i inledningen och fram till Karjala Tournament i november. Nu ligger Luleå näst sist i serien efter och det är klart sämre än vad många hade förväntat sig.
Finns det tålamod hos sponsorer, fansen och klubbledningen?
Luleå har egentligen aldrig sparkat en tränare.
Aldrig.
Jo, man valde att byta ut Sakari Pietilä efter en säsong 1994, men det är en kantboll.
Jag vet att klubbledningen kommer stå superfast vid Dennis Hall, som gör sin första säsong i SHL och han vet om att det tar tid och sätta sin prägel på ett nytt lag och han hade samma bistra start i Karlskoga för några år sedan. Därefter gick det bättre för stockholmaren.
Det ska mycket till att Luleå byter ut Hall, men det finns något speciellt över att komma in efter legendaren Thomas Bulan Berglund och tålamod – det har inte fansen.
Men den här förlusten sved för Luleå, helt klart. Värsta rivalen, många fans på plats, derbystämning och sedan var allt över efter en period. Luleå kallas stålmännen, men man får ringa Missing People och kolla vart de tagit vägen. Såg mer ut som piff och puff på isen.
Luleå ska även ut på en liten roadtrip till gnällbältet, matcher mot Örebro och Linköping. Vi får se hur tongångarna går i Norrbotten om Halls grabbar kammar noll även i de matcherna.