I tre dagar, innan en före detta höjdhoppare kom i bråk med en poddprofil och medierapporteringen skiftade fokus, så var faktiskt Bibeln den stora snackisen på Bokmässan. Från det överfulla ”bibelsläppet” (stark kandidat till nyordslistan för 2027?) i Svenska mässans foajé på torsdagen då böckerna avtäcktes fram till ett möte i en hotelhiss på lördag kväll var det Bibeln överallt. Teologer, kulturchefer, skribenter, kyrkfolk och lekmän, alla pratade de om den nyöversättning av Nya Testamentet som nu tagits fram lagom till 500-årsjubileumet av Gustav Vasas bibel från 1526.
Vart man än gick tycktes det pågå en diskussion om ordval, sättning, kommatering och ändringar som man gillade, eller inte gillade. Redan samma dag hade Expressens Joel Halldorf recenserat översättningen på kultursidorna (men dragit sig från att dela ut getingar i betyg).
Mest aktivitet var det förstås hos de förlag som arbetat med att trycka den nya översättningen. Böckerna sålde slut lika fort som biljetterna till en Oasis-spelning och redan på torsdagen hade vissa förlag tvingats att panikbeställa fler exemplar till sina montrar. Jag tror jag till och med hörde en förlagsrepresentant mumla något om att “hyra en släpkärra och köra till lagret i Örebro över natten” innan han sprang iväg för att sälja ännu ett exemplar av Guds levande ord i ny språkdräkt.
Här finns det utrymme för att säga något om månglarna i templet, eller “de som sålde och köpte” som det egentligen står i skriften, men jag låter bli för den här gången. För huvudsaken, det som allting handlar om, är ju förstås att Nya Testamentet, det vill säga de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, Paulus brev (och några mindre brev) samt Uppenbarelseboken nu fått ny form och nya ord.
Den senaste översättningen kom 1981 och var menad att ligga närmre det vardagliga språket, vilket förstås också gjort den något förlegad i förtid eftersom vårt vardagsspråk är det som förändras snabbast.
Var Judas bara en simpel förrädare som gjorde det för pengar?
Fokus i den nya översättningen ligger istället på att ligga närmre grundtexten, alltså den grekiska som texten ursprungligen är skriven på. Redan i inledningen och den välkända texten om Jesus födelse stöter vi på ett problem med den tanken: stjärntydarna från Östern (eller de tre vise männen som vi vanligtvis kallar dom) har nu blivit “några mager från Östern”. En mager är visserligen, enligt ordboken, en österländsk präst och dröm- eller teckentydare, men jag har svårt att tro att någon kommer att göra den kopplingen.
Snarare kommer man nog undra varför det kommer tre viktväktare från fjärran land för att besöka Jesusbarnet i krubban med gåvor av proteinpulver, lättprodukter och kvarg.
Till det positiva hör att aposteln Junia återfått sitt kvinnliga namn efter att under många århundraden gått under det påhittade mansnamnet Junias, att Johannesprologen fått bruten radbrytning vilket betonar dess diktliknande karaktär och att Judas inte längre förråder Jesus utan att han nu istället utlämnar honom. Ett ordval som sätter fingret på en intressant teologisk diskussion om Judas roll i Jesus korsfästelse. Var Judas bara en simpel förrädare som gjorde det för pengar, eller hade han en annan ideologisk agenda och ville påskynda det kommande gudsriket?
Den största frågan för den som någon gång besöker en gudstjänst är förstås hur Herrens bön nu kommer att låta. “Fader vår” i 1917 års översättning, “Vår Fader” i 1981 års version och nu i NT26 inleds den med orden “Vår Far i himlen!”
Oavsett vad man tycker om det lite käcka tilltalet så kan jag lugna de flesta av er med att det kommer att dröja innan översättningen sätter sina spår i den Kyrkohandbok som reglerar gudstjänsten. Den liturgiska texten är sällan samma som den bibliska eftersom den har ett annat syfte och är också beroende på flera kyrkors olika ställningstaganden.
Som ni kanske märker finns det mycket intressant teologi som den nya översättningen lyfter fram och sätter fingret på och som ska bli intressant att följa även i fortsättningen. Men det stora problemet är, vilket också DN:s Björn Wiman påpekade i ett scensamtal på Bokmässan tillsammans med ärkebiskop Martin Modéus och Elisabeth Hjorth, professor i litterär gestaltning på HDK-Valand, att språket haltar.
Det är uppenbart att översättningen är ett intressant exegetiskt arbete, men tyvärr får det texten att ibland mer likna en faktaruta än en bok man faktiskt vill läsa. Läsningen stannar upp på grund av onödigt krångliga meningar som “Bär då sådan frukt som svarar mot omvändelsen” och lite för korrekta översättningar som “månsjuka” istället för det vanligare “fallandesjuka” som det står i NT81.
Att inte låta de litterärt kunniga vara med i hela arbetet av översättningen har visserligen gjort texten korrekt och neutral, men också feg. I sin vilja att inte feltolka eller driva översättningen åt ett visst håll har Svenska Bibelsällskapet gjort det som skulle kunnat bli en intressant litterär produkt till en uddlös och tunn soppa.