Shakespeare har varit död i över 400 år, men vi tycks fortfarande inte kunna bestämma oss för vem han var. Nya generationer fortsätter att finna hemligheter, identiteter och kärlekshistorier i ett författarskap som verkar kunna ge nästan vilken teori som helst näring.
Ibland tänker jag på professor Schuessbacher. Denne fiktive auktoritet åberopas i en ikonisk scen i ”Pimpernel Smith” från 1941, engelsmännens svar i filmform på det tyska blitzkriget: besvara bombregnet med ironi och överlägset lugn. På en mottagning får Leslie Howards rollfigur, den brittiske arkeologen Horatio Smith, höra att den senaste forskningen i form av professor Schuessbacher säkerställt bortom alla tvivel att Shakespeare var tysk. Utan att röra en min svarar Smith: ”Ni måste ändå medge att de engelska översättningarna är utomordentliga.”