Christian Rück
Generation trauma. Blir vi skörare i en tryggare värld? Albert Bonniers förlag. 252 sidor.
Anna Lundvik är litteraturkritiker på kultursidan.
Det pågår ett mentalitetsskifte. Många verkar nu ställa sig frågan: Hur mycket kan man skydda sig mot faror innan beskyddandet blir ett större problem än själva farorna?
Det gör också psykiatern Christan Rück i sin nya bok, och på så sätt är den som ett tecken i tiden. Hans bidrag är att koppla riskminimeringen till den västerländska samtidens upptagenhet vid trauma. Tesen ryms redan i undertitelns fråga ”Blir vi skörare i en tryggare värld?”. Rücks svar är förstås ja.
Rück börjar med att beskriva läget idag. Hans bild verkar vara att en hop experter, med den kända psykiatern Bessel van der Kolk i spetsen, levererar behandlingar som är rena smörjan och att varenda människa upplever sig traumatiserad. I elva korta, pedagogiska kapitel går han igenom den historiska utvecklingen av ptsd-diagnosen, han rapporterar från konferenser, intervjuar experter och scrollar runt på internet. Han går igenom den stora konflikten inom forskningsfältet kring hur människor minns traumatiska händelser, och när han ändå håller på passar han på att damma av den gamla godingen Thomas Quick. Det finns mycket han vill kritisera.
På sociala medier hittar författaren mycket av det han betraktar som problematiskt med ”vår” kultur. Till exempel amerikanska ”The holistic psychologist”, eller Nicole LePera som hon egentligen heter, som menar att det var ett trauma när hennes mamma en gång blev orolig då pappan var sen hem från jobbet, och hon som barn i den stunden inte kände att hon räknades. Jag håller med, det är klart att det låter dumt.
Rücks poäng är att vi behöver lära oss leva med händelser som är jobbiga. Formulerat som en fråga påstår författaren att vi ”behöver utsättas för lite stötar för att fungera”. ”Stötarna” leder till något han beskriver med ord som resiliens och antifragilitet, alltså en sorts tålighet. Då får vi bättre psykisk motståndskraft när verkligt katastrofala händelser sker, vi blir mentalt starkare. Och hur vi hanterar potentiellt traumatiserande händelser är förresten en produkt av vår kultur – inte vår biologi.
Sättet Rück skriver på gör mig misstänksam. Vad jag ser är en tesdriven bok där författaren är mer inriktad på att få fram sina retoriska poänger än på underbyggnad och saklighet. Vad ”dagens traumakultur” egentligen är definieras inte tydligt.
Han är inte nådig mot psykologiska metoder som inte är baserade på evidens, men är själv medvetet vag och flytande för att få fram sin mening. Till exempel citerar han psykiatern och traumaforskaren Michael Scheeringa, som påstår att 95 procent av alla psykologer och psykiatrer i USA är vänster, och lämnar ett sådant påstående okommenterat. Scheeringa får babbla vidare om sin konservativa omvändelse och att traumabegreppet gett vänstern ett sätt att ”uppfinna nya orättvisor” för att ”upprätthålla sin världssyn” när våldet minskat. Vad betyder det? Ska jag som läsare anta att Christan Rück också ”tycker” att det är så?
Men tro det eller ej, det finns också sådant i världen som till och med Christian Rück tycker är traumatiserande! Som exempel på det får vi i boken följa en medelklasskvinna som blivit våldtagen på en fest i tonåren, och som vuxen får behandling för sin ptsd, och blir bra. Vi kan alla känna igen henne, utom möjligen författaren. Det finns behandling, tröstar Rück läsare med eventuella liknande erfarenheter efter att ha observerat hennes framgångar i behandlingsrummet, där han själv ställt upp som man i exponeringen. Men han kan inte dölja sin chock över att en kvinna kan tycka att det är obehagligt att vara i samma rum som honom själv.
Två saker är verkligt uppseendeväckande. Det ena är att denna specialist utelämnar att trauma är överrepresenterat bland fattiga, rasifierade kvinnor, en grupp som dessutom är särskilt utsatt i vårdsystemet. Istället framställer han trauma som en trend bland en urban medelklass med yogamatta under armen – och raljerar över triggervarningar.
Det andra är att boken mynnar ut i ett resonemang om att ”stötarna” behövs för att skapa motståndskraft mot en ond yttre fiende i händelse av till exempel ett krig, som ett sätt att bygga nationen stark. Så det är alltså det psykiatrin borde ägna sig åt, att skapa en stark nation?
Om boken är ett tecken i tiden, är mitt sätt att störa mig på den en anakronism: såhär oförstående inför strukturella orsaker till lidande kan bara en vit och mycket privilegierad man vara.